Berlusconi har masat sig ner till Milanello med goda nyheter. Zlatan Ibrahimović har tagit sig till Camp Nou för att avsluta sitt kontrakt med Barcelona. Han är helt klart för Milan. Det är en glädje för Serie A (där Mesto just premiärcyklade in årets första mål för Genoa i Friulien), en elektrisk stöt för det enda topplag i världen där han sänker medelåldern, en nödvändighet för Berlusconi och en lättnad för Zlatan själv.

Det här äktenskapet höll inte, på frågan om det var Barcelonas identitet som var starkast eller om det var Zlatans så blev svaret ”båda”. Pep Guardiola kunde inte skapa ett omklädningsrum där det var högt nog i tak, Zlatan Ibrahimović kunde inte böja sig för det tak som fanns. Man kan tycka vad man vill om det, men det är Zlatan, inte Pep, som nu tar ett steg längre bort från Champions League-bucklan.

För första gången rör sig Ibrahimović längre bort från en dröm, och den som undrar varför alltihopa rasade behöver bara känna till reglerna i den här leken, den här klubben. Jag skrev om dem när Zlatan skrev på – och påminner om dem nu. Zlatan visste uppenbarligen inte, eller förstod i alla fall inte.

Barça var inte flexibelt nog, Zlatan inte ödmjuk nog. På fyra år kommer han att ha spelat i Juve, Inter, Barcelona och Milan. Uppåt, framåt, vidare – och så tillbaka ett steg, tillbaka till San Siro.

/Simon Bank