FC Lorient

Vilka är de?
Ska vi säga 90-talets Västra Frölunda…? Hamndoftande talangklubb som värvar smart, spelar fin fotboll under en tränare med ett stort namn – och bestämmer sig för att testa konstgräs.

Vad behöver vi veta?
Att det är Lorient, och inte Bordeaux, som är den tydligast Gourcuff-definierade klubben i Frankrike. Christian Gourcuff ÄR den här klubben, och en av de absolut mest välrenommerade tränarna i Ligue 1.

Sedan återkomsten i ligan för fyra säsonger sedan har Lorient gjort det rasande bra, ifjol var det de och Valenciennes som var spelmässigt mest progressiva av alla mindre lag. De spelar passningsspel, snabbt, och ska alltså göra det på konstgräs i år. Plastmattan är ett led i byggandet av en modern klubb, nästa år följer de upp med ett sportcenter vid arenan, komplett med en tip-top-akademi, restauranger och hotell. Ambitioner finns, alltså. Och det är ligans yngste president, 37-årige hedgefondraketen Loïc Féry, som ska föra dem in i framtiden. Han har en bas att stå på: Lorient var en av tre proffsklubbar i Frankrike som hade positivt rörelseresultat i fjol.

Truppen?
Ifjol räckte den till sjundeplats, klubbens bästa någonsin, men det har hänt mycket – och inte bara bra saker – i sommar. Det främsta vapnet förra säsongen var minigeniet Vahiruas kirurgiska kontringsmissiler mot Kevin Gameiro, men Vahirua drog till Nancy och han är inte ersatt. Marchal (ASSE) och Koscielny (Arsenal) är också tunga förluster.

Årets potentiella talangexplosion? Rémi Mulumba, 18, från Amiens är en typisk Gourcuff-värvning från en mindre klubb. Årets viktigaste spelare? Gameiro, igen.

Tränaren?
Som sagt: Gourcuff är hjärtat i den här föreningen, men en kort kontraktsförlängning (ett år, till nästa sommar) pekar på att han kanske är sugen på en ny utmaning. Han älskar att plocka unga, oskrivna spelare och få dem att växa. Han älskar inte att ideligen vara tvungen att uttala sig om var hans grabb ska spela efter nästa transferfönster.

Tipset?
Jag är alltså tveksam till FCL i år. De kan mycket väl få en reaktion efter fjolårets suveräna insats, förlusten av Vahirua kan kosta mycket, och Koscielny kommer att saknas i mittförsvaret. Kan de kompensera det med fördelen av konstgräs när de väl lärt sig behärska det? Möjligen. Jag har dem som 14:e.

 

AS Saint-Étienne

Vilka är de?
IFK Norrköping. En absolut gigant från en klassisk arbetarstad, som nu är på dekis och har testat irrationella ledarlösningar (två presidenter respektive Mats Jingblad) för att komma tillbaka.

Vad behöver vi veta?
Nantes sjunker, Strasbourg finns knappt ens längre, PSG har sina demoner – men om ni letar efter den franska klubb som lidit mest de senaste åren så har ni den här. ASSE:s 2000-tal har pendlat mellan svagt och mediokert, och samtidigt har de fått spegla sig i arvfienden Lyons framgångar.

Kolgruvestaden kan sin fotboll, de älskar den passionerat, och även om klubben har misshandlats länge så är ASSE en storklubb, både statusmässigt och ekonomiskt.

De har allt som krävs för att lyckas – men behöver ett par års kompetent ledarskap för att göra det.

Årets bästa nyhet är inte de hyfsade värvningarna på spelarsidan, utan att den gamle ASSE-legendaren Dominique Rocheteau rekryterats in i den sportsliga ledningen. Det är precis vad de behöver: klubblojala, intelligenta ledare som förstår exakt vad ASSE handlar om.

Truppen?
Det har varit minst lika viktigt för ASSE att sälja av som att köpa nytt, och de verkar ha gjort ganska vettiga byten. Batlles och Marchal är erfarna, kompetenta Ligue 1-spelare som kan staga upp laget på både träning och match. Bocanegra är ett superproffs. Annars handlar det mest om unga eller väldigt unga killar som mest behöver hitta jämnheten för att bli vuxna på riktigt: Loïc Perrin, Dimitri Payet, Emmanuel Rivière.

Tränaren?
Marseillepojken Christophe Galtier fick ta steget upp från assisteranderollen när Alain Perrin hade misslyckats färdigt i vintras. ”Galette” gjorde ett bra jobb, framför allt fick han ordning på psykologin i laget och fick spelarna med sig. I sin framtoning påminner han lite om Dede Deschamps, den där sammanbitna krävande attityden. Hans stora uppgift i år blir att täta ett läckande försvar, och han kommer att försöka göra det med ett packat 4-5-1-mittfält.

Tipset?
Jo, de är på väg åt rätt håll äntligen. Men det är svårt att bryta så många år av negativism och kaos, och ASSE behöver nog ett år till för att lyckas helt. 13:e plats.

Rocheteau. Skönhet.

RC Lens

Vilka är de?
Om vi skippar hela storstadsgrejen så: Hammarby. Publikklubb med arbetarstämpel som haft hemska ekonomiska problem, som tog sin första ligatitel (1998) för att sedan rasa ner igen.

Vad behöver vi veta?

Två saker, egentligen, de två som Lens bygger sin verksamhet på.

Det ena är, förstås, publiken. Lens snittade 34000 i fjol, tredje mest i ligan, och har en oerhört central roll i en industribygd som plågats hårt av den finansiella kollapsen. Det andra är ledningen, det finns ingen annan klubb i Frankrike som satsat på så många kockar runt samma soppskål.

Presidenten Gervais Martel håller i plånboken, han har lett klubben sedan 1988 och vet vad han vill. Under sig har han sportchefen Daniel Leclercq (en stark profil) och tränaren Jean-Guy Walleme – och i år har de dessutom förstärks organisationen med Jacques Santini som assisterande tränare.

Ekvationen de har att lösa den här gången är dålig ekonomi+svåra andra året+många viljor.

Truppen?
Lens är en av de klubbar som är satt under extra uppsyn av DNCG, den franska motsvarigheten till licensnämnden, vilket har gjort att de varit tvungna att ligga lågt under mercaton. Det har inte hänt särskilt mycket, vilket kan vara ett gott tecken – de gjorde ju trots allt en fin säsong i fjol. Och nu har anfallsdiamanten Kévin Monnet-Paquet fått ett Ligue 1-år under bältet.

Tipset?
Svårplacerade i år, les Sang et Or. Är de lika bra som stundtals under fjolåret så kan de bygga vidare och sikta en bit uppåt – kommer det en minikris så kan den växa sig stor med alla de där kockarna. Jag tror att de klarar sig hyfsat oskadda genom säsongen. Tolva.

/Simon Bank