Jorå, vi harvar vidare med ligagenomgången. Tänk att vi är klara redan innan den tredje omgången inleds.

Och den här gången vill jag puffa lite extra för en grej, även för er som inte är helt nere med Ligue 1: Kolla Salma Hayek-klippet i Rennes-analysen. Hon är värd det:
– You think that you’re kidding, but I really should.
In the words of Sara Carbonara: Madre mia.

Toulouse FC

Vilka är de?
Örebro. Gammal storklubb som aldrig blivit mästare, som tvångsnedflyttats för dåliga finanser under 2000-talet men tagit sig tillbaka till toppen med flera spännande spelare.

Vad behöver vi veta?
Att TéFéCé räknar sekunder innan de blir av med lagets självklara stjärna och fokuspunkt. André-Pierre Gignac, anfallaren som bara gör mål med högerfoten, är på väg till Marseille – buden haglar fram och tillbaka as we… eh… write – vilket betyder att Toulouse helt enkelt måste ge sig ut för att handla.

Vilket inte behöver betyda att de gör det.

President Sadran har gjort fina saker med ett fotbollslag i en rugbystad (Stade Toulousain vann Heiniken Cup i fjol) och han har ett sjuhelsikes självförtroende. Därför har både han och tränaren Alain Casanova sagt att de tror på den trupp de har, trots att det finns visst finansiellt utrymme för att förstärka. Spelsättet har blivit snäppet mer offensivt än under Elmander-åren, men är fortfarande baserat på ett hårt arbetande, väl samlat försvar och ett par löpare längst fram.

Truppen?
Problematiskt, som sagt. I fjol hade TFC stora problem med skador (Gignac var borta halva året) och såg genuint slitet ut under långa perioder av säsongen. Och sedan dess har de knappt förstärkt alls. Framför allt anfallssidan är tunn, med Gignac på väg bort, Xavier Pentecôte korsbandsskadad, Ben Yedder oprövad och Sören Larsen långt från att få något förtroende.

Men Casanova är nöjd, och litar på tonåringar som Adrien Regattin och Amadou Soukouna. Spännande, intressant – och inte helt tryggt. Är det trygghet man letar efter så finns den längre bak – mittfältsjätten Moussa Sissoko är en av Europas bästa 21-åringar och portugisen Paulo Machado har ett jättefint långt spel i sina fötter.

Tränaren?
Alain Casanova bygger vidare på det som Elie Baup försökte med, ett rustikt 4-5-1 med defensiv balans. Första året hade han en briljant Gignac som sköt dem till en tredjeplats, andra året hade han en skadad Gignac och blev 14:e. I år har han förmodligen ingen Gignac alls, och det ska bli spännande att se om han gör rätt som litar på att hans småkillar ska kunna fylla luckan.

Tipset?
Mycket grundkapacitet, och ett bra försvar. Ska vi tro att det räcker till en plats på övre halvan? Stort ansvar för Machado, Sissoko och Braaten – och jag tror att de tar det. Åtta.

 

Montpellier HSC

Vilka är de?
Kalmar FF. Jojo-klubb från södern som kommit tillbaka med en smäll, och sticker upp tack vare en blandning av fenomenala egna produkter och ett par tunga utlandsförvärv.

Vad behöver vi veta?
Att det är en snäll klubb styrd av en galen man. Lolo Nicollin är en sopåkningsmagnat som väger en bra bit över hundra kilo, som saknar bildning och klass och hyfs och som kallar folk för ”bögjävel” till höger och vänster om det inte passar. En lite… anakronistisk profil, om man säger. Ni minns när AIK mötte lilla Nîmes i cupvinnarcupen i mitten av 90-talet? Nîmes låg i tredjedivisionen då och kvalade in genom att slå ut Montpellier (som spelade i Ligue 1) i semifinalen. Inför den där matchen lovade Lolo Nicollin att han skulle ”rida hem till Montpellier på en häst om vi förlorar”. Det gjorde han inte, men Ricoune skrev en sång till honom för att ingen skulle glömma löftet.

Nicollin älskar i alla fall sin fotboll, och i fjol var det mycket att älska. Nykomligen MHSC slog Marseille och Lyon, de toppade ligan ett tag, slutade femma och kvalade in till europaspelet. Och de gjorde det med stundtals riktigt underhållande spel.

Truppen?
Montpellier är ingen jätterik klubb (budget på 33 miljoner euro), och efter succén i fjol var det naturligt att de tappade lite spelare. Skyttekungen Montano hamnade i Rennes, playmakern Tino Costa i Valencia – och sportchefen Jean-François Domergue har inte lyckats ersätta dem. Men det finns ändå en fin balans i truppen, de har fått ihop det där som alla vill ha: rutinerade ryggradsspelare (Spahić, Pitau, Camara, Jeunechamp) och egenproducerade supertalanger (Aït-Fana, El-Kaoutari, Yanga-Mbiwa, Belhanda, Saihi). Nyckeln blir hur nye chilenaren Marco Estrada klarar att staga upp mittfältet.

Tränaren?
René Girard är en fransk fotbollslegendar. Som spelare säkrade han mittfältet bakom Giresse och Tigana under Bordeaux guldålder på 80-talet, med Aimé Jacquet som tränare. Jacquet plockade sedan in honom i förbundet efter VM-guldet -98, och under EM 2000 var han Lemerres assistent. Han jobbade inom FFF i tio år, tills Nicollin lyckades få honom till Montpellier, och där har han nytta av sin vana vid unga talanger. I ett modigt 4-3-3 har han fått varenda en att blomma ut.

Tipset?
Ibland får man gå på känsla. Det här är det svåra andra året, Montpellier har tappat flera viktiga spelare och de kommer inte att få något gratis. Men jag gillar Girard, jag gillar deras sätt att spela, och jag tror på deras ynglingar. Sjua.

 

Rennes

Vilka är de?
Svårplacerat. En klubb med en stenrik ägare i ryggen, en toppfin akademi, halvdana historiska resultat och stora framtidsdrömmar. Har vi nåt sånt i Sverige?

Vad behöver vi veta?
För att förstå vilka möjligheter Rennes har ska man veta att klubben ägs av Pinault-gruppen, med gamle François Pinault vid rodret. Msr Pinualt är trea på listan över Frankrikes rikaste människor, 77:a i världen, och har byggt sitt imperium på lyxkonsumtion (Gucci, Balenciaga, McQueen, YSL). Hans son har barn med Salma Hayek, och han rör sig i den sortens kretsar. Rennes har alltså pengar, men de tokspenderar inte längre utan bygger smart och långsiktigt, med en akademi som år ut och år in rankas som landets bästa.

Nåt mer? Jo, vi ska veta att de är från Bretagne, och därmed inte tänker ge sig förrän de nått den yttersta toppen.

Truppen?
Rennes är, fram tills dess att OM vaknade efter Niang-affären, den enda klubben i L1 som verkligen handlat i sommar. Briand gick till OL för sex miljoner euro, Hansson och Bocanegra drog söderut, men de har fått in mycket kvalité. Apam är en (lynnig) kanonback, Georges Mandjeck har sett spännande ut och Montano (Montpellier) kommer att göra sina 10+ mål. Det verkar som att de får behålla superstjärnan Gyan också, liksom evighetsmaskinen/landslagsmannen Fanni (den ende i Ligue 1 som spelade varje sekund i fjol), och om vi lägger till ett koppel ynglingar från de egna leden så… jo, det ser spännande ut.

Tränaren?
Kojak-look-aliken Frédéric Antonetti har varit runt en hel del (Japan, ASSE, Nice), men han är och förblir en korsikan. Det betyder att han en match av tio får ett frispel och skäller som en bandhund. Det hindrar inte att han redan gjort fina saker med Rennes, och fått dem trygga i ett 4-3-3-systemet.

Tipset?
Är det här året då… varje år undrar vi, varje år slutar Rennes på plats 4-9. Så – är det här året då…? Ja, jag utesluter verkligen ingenting. De kan vara topp tre. De kan till och med vara bättre än så. Men om vi ska gissa? Sexa.

/Simon Bank