Paris Saint-Germain

Vilka är de?
AIK. Fans som pendlar mellan det fenomenala och förbannat otäcka, klubbledningar som kommer och går, megalomaniska drag parat med begränsade framgångar.

Vad behöver vi veta?
Att PSG är mitt i ett gigantiskt experiment. Efter att inbördeskrigen på läktarna – vulgärt kan vi säga att de stått mellan rasister och förortskids – skördat offer både bildligt och bokstavligt bestämde sig Paris för att testa något helt nytt, att bygga om hela demografin på Parc des Princes. Det normala är att man prissätter och bygger bort ståplatspubliken, men PSG-ledningen har istället bjudit in familjepubliken. Kvinnor har fri entré i kurvorna, supportergrupperingarna har splittrats upp och förbjudits, biljettpriserna har sänkts, på första hemmamatchen greps 250 ultrás under oroligheter.

Följderna? Sämre stämning, förstås. Inte samma puls. Lite lägre publiksiffror. Men om man nu ska ge upp tanken på en viss sorts läktarkultur så är det oändligt mycket mer sympatiskt att göra det med de metoder som PSG nu använder än de som använts i England.

Det är ingen trygg klubb, det här. Ledningen har för ofta haft andra intressen än att bygga en stark fotbollsorganisation, och det har märkts. Nu kan de äntligen vara på rätt väg.

Truppen?
Som balsam för trötta ögon. För en gångs skull har PSG sett över truppen på ett begåvat och lugnt sätt, sett vad man behöver och skaffat det – utan att bli av med spelare. Bodmer är ingen värvning som får fans att köpa tröjor, men en klok värvning. Och Nenê ger dem två av ligans absolut bästa kanter (inläggs-experten Sessegnon finns till höger), bakom monstret Hoarau och Erding. Lägg till att Sakho fått ett år till att mogna på så förstår ni att det finns kvalité här.

Tränare?
Antoine Kombouaré får ett år till på sig att visa att han är den lugna, enande kraft som PSG behöver. Han bar hem en cuppokal i våras, men ligafiaskot svärtade ner lite för mycket. Jag gillar hans framtoning, han är bekant med klubben (han spelade back i PSG:s fina lag på första halvan av 90-talet) och det vore bra för fransk fotboll om han lyckades.

Tipset?
Jag säger som Kim Källström: ”Ja, och så är PSG farligt också… fast det säger vi ju varje år”. Man har vant sig vid att det ser bra ut på papper, sämre på gräs – men om de får ihop bitarna och slipper för mycket skador är det inget snack om att vi har ett lag som kan slåss allra högst upp. Femma.

 

Lille OSC

Vilka är de?
Elfsborg. Mönsterklubb som gjort snart sagt allt rätt de senaste åren – men utan att vinna så mycket som alla tycker att de borde. 

Vad behöver vi veta?
Att Lille är laget som kanske borde vunnit ligan i fjol. Klubbledningen gav bort all form av lugn och ro när nye vd:n Xavier Thuilot sparkade urpopuläre tränaren Rudi Garcia, blev överkörd av president Seydoux – och det är klart att det kaoset påverkade ligastarten. Lille vann en av sina första sju matcher, och när de väl fått ordning på allt så var de ligans bästa lag i de återstående 31 omgångarna.

Det finns möjligheter här, både på kort och lång sikt. I juli 2012 flyttar de in i nybyggda Grand Stade Lille Métropole, som ska ta in 50 000 åskådare. Då kan Lille vara en riktig storklubb.

Truppen?
Till skillnad från de senaste säsongerna har Garcia fått behålla sin trupp. Ingen stjärna har lämnat, trots att många trodde det. Rami styr försvaret, Mavuba ankrar mittfältet, Gervinho och Hazard röjer loss på kanterna och Tulio de Melo och Frau turas om att dra loket på topp. Nytt? Inte mycket heller. Moussa Sow, Rennes senegales, kommer som Bosman och tillför bredd om inte annat.

Tränaren?
Rudi Garcia spelade själv på Lilles mittfält på 90-talet, och han har byggt ett anfallsskickligt och väldigt modigt 4-3-3 som faktiskt spelar just så offensivt. Lille var urstarkt i våras, särskilt var jag imponerad av hur de kunde mala på i matcherna, och aldrig bli desperata. Den sortens självförtroende och trygghet är ett bevis på att en tränare lyckats.

Tipset?
Återigen står Lille längst fram i kön av utmanare. Fyra.

 

Girondins de Bordeaux

Vilka är de?
Utan att pricka riktigt rätt så… Helsingborg, kanske? En elegant klubb med tydlig talangpolicy, som haft sina stora epoker och nu är tillbaka som ett absolut topplag – och som ska återhämta sig efter en katastrofsäsong.

Vad behöver vi veta?
Att Bordeaux, relativt sett, är den europeiska toppfotbollens formsvagaste fotbollslag de senaste nio månaderna. De gick från att ha allt vid årsskiftet – regerande mästare, serieledare, kvar i CL – till att landa en bit utanför Europaspel, utan sin supertränare och sin viktigaste forward.

Tiden är en faktor här, det gäller för les Girondins att hålla i fram till att de flyttar in i en nybyggd stadion lagom till EM 2016. De har bra ägare (M6-gruppen), en driven och pålitlig president (Jean-Louis Triaud) och en gemensam klubbidentitet som går från styrelserummet och ner till tränaren. Gott så. Men de har också ett lag som slutat vinna fotbollsmatcher, och som måste påbörja en ny era utan Lolo Blanc och utan Chamakh. Klarar de att häva sig upp ur depressionen är de fortfarande ett av ligans absolut bästa lag.

Truppen?
Chamakh är borta, som sagt, men annars har det inte hänt så mycket. Ett gäng småkillar är tillbaka från lån, man har köpt Nice-talangen Anthony Modeste, som är ett lite bättre steg ifrån att vara en riktigt bra spelare, och man ger Cavenaghi förtroendet att ersätta Chamakh. Intressant att se: Hur hanterar Gourcuff VM-psykosen?

Tränaren?
Jean Tigana är tillbaka i ”sin” klubb, efter en resa till England, Turkiet och ingenstans. Han är hård och oerhört engagerad (spelarna kallar honom ”nummerupplysningen” eftersom man kan ringa till honom 24 timmar om dygnet), och han har lovat att satsa på de unga spelarna. 

Tipset?
Bra klubb, bra trupp – det är mest psykologiska och taktiska bitat vi har att fundera över. De är, hur som helst, ett lag för toppstriden, särskilt som de slipper slita på sig i europaspelet. Trea.

 

Olympique de Marseille

Vilka är de?
En kombination av Malmö FF och IFK Göteborg. Hamnstad och immigrantstad, där fotbollen betyder oerhört mycket. Har varit kaos i föreningen länge, men den har återhämtat sig efter en etisk skandal och blivit mästare igen. Och så är de populärast i landet.

Vad behöver vi veta?
Att OM bytt ut i stort sett hela sin ledning på bara ett par år. Ägaren Robert Louis-Dreyfus dog, presidenten Pape Diou fick kicken, tränaren Gerets drog till Chippen. Kvar fanns sportchefen José Anigo. I fjol lyckades han och Dede Deschamps jaga ut alla spöken under ett avgörande vinterläger, där de fick truppen att dra åt samma håll. Sen gick OM och vann sina två första titlar på arton år.

I år budgeterar OM för 128 miljoner euro, och satsar på att ta sig långt i Champions League parallellt med sitt titelförsvar.

Truppen?
Som jag skrev i den där ligabilagan vi gav ut i veckan: Den breda truppen är både tillgång och förbannelse. OM måste sälja spelare. Den ende riktigt tunge de sålt är tyvärr lagets viktigaste spelare de senaste åren: Niang flög till Fener, och lämnar ett hål efter sig.

OM försöker täta det med Loïc Rémy (som jag tror är mer en ny Baki Koné än en ny Niang), Gignac från Toulouse (som jag i och för sig gillar) och lill-löparen André Ayew som kommer tillbaka för att testas på det djupa.

Tyngsta värvningen? Ingen av dem. Jag ser verkligen fram emot att se Azpilicueta pröva vingarna som nyckelspelare i en ny liga. Han kan lyfta både sig själv och OM med sitt högerbacksspel. Tyngste spelaren? Lucho Gonzalez har fått sitt år nu, den här säsongen är det bara att gå ut och visa hur bra han är.

Tränaren?
Världsmästaren. Ledaren. Didier Deschamps är tillbaka i fransk fotboll, och han vann förstås direkt. Det finns ingen (som inte heter Hatem) som vågar säga emot när Deschamps spänner blicken, och det finns förstås ett värde i det. Ännu mer värdefullt är det att han klarade att vara ödmjuk i vintras, och ändra stil litegrann. OM hade inte vunnit ligan utan det.

Tipset?
Ja, det har ju inte börjar så rosigt, direkt, men OM ska vara med däruppe. Vore det inte för CL-satsningen och problemen med alla spelare som inte sålts så hade jag tippat dem etta.

 

Olympique Lyonnais

Vilka är de?
Finns ingen svensk motsvarighet. En klubb som högg direkt när spelplanen ändrades och den moderna ekonomin gjorde sitt intåg. Oerhört stark president, sju raka ligatitlar, och så en svacka efter det.

Vad behöver vi veta?
Att Lyon står lite i en mellanfas i sin utveckling. Nya arenan dröjer, de har för första gången spelat en semifinal i CL, men de har inte tagit en titel på två år och har fått många fler konkurrenter på hemmaplan. Vad kan de göra nu? Vad kan president Aulas göra som han inte redan gjort?

Inte så mycket.
Lyon får sitta still i båten och hoppas att fjolårsvärvningarna börjar bli så bra som alla hoppats – och vänta in alla talanger som väller fram ur ungdomslagen. När Frankrike vann U19-EM var sex av spelarna från OL.

Truppen?
Jimmy Briand är det enda köpet, och han kostade bara 60 miljoner. Firma Aulas-Lacombe litar på att investeringarna från förra sommaren (Lisandro, Cissokho, Bastos, Gomis) ska kunna bära laget nu. Det är en rätt tunn trupp, särskilt som Lisandro – lagets ledare – visat sig skadebenägen och kan bli borta ett tag. Under finns bara tonåringarna och 21-åringarna, och frågan är om de kan hålla den höga, jämna nivå som krävs.

Tränaren?
Claude Puel går in i sin tredje säsong som OL-tränare, och han gör det alltså utan att ha burit hem en enda buckla. Kravbilden kunde alltså inte vara tydligare: Det är dags att vinna nu. 

Tipset?
Det bygger förstås på att Lisandros häl läker, snart, men om den gör det så har OL ett oerhört kompetent lag med en högstanivå som bara två-tre lag i den här ligan är nära. Det är dags för Lyon att bli mästare igen. 

/Simon Bank