Direkt från Lyon, där jag har helhängt ett halvdygn, pratat Partilleprat och putsat min prekognitiva klärvoajans. Nu är det lördag, nu börjar den europeiska ligafotbollen, jag har kollat läget med Monacos trupp nere i hotellobbyn (de gäspar mest) och börjat småfila på den utlovade ligaguiden.

Årets upplägg? Vi kör i sjok. De som åker ur först, sen jobbar vi oss uppåt. Det kommer att ta ett tag, men det får ni stå ut med. Solen skiner, och om inte Bocuse ska gå i konkurs så måste ju någon dit och äta lunch.

 

20:e plats:
AC Arles-Avignon

Vilka är de?
Frankrikes Ljungskile. Miniklubb i skuggan av en stor klubb (IFK Göteborg/Marseille), som gjort en sagoresa genom seriesystemet och som försöker knåpa ihop ett lag med inga medel alls.

Vad behöver vi veta?
Arles har tagit sig från division fem (CFA 2) till Ligue 1 på fem säsonger, som första klubb i Frankrikes historia. Och de gjorde det trots att de i fjol var nykomling i tvåan, med seriens klart minsta budget (50 miljoner kronor).

Fram till i fjol spelade de sina matcher på en arena för 2000 personer, men de löste sin elitlicens genom att flytta till lite större grannen Avignon och bilda en hybridklubb, och de gjorde det bra. Arles förlorade bara en match av nitton på hemmaplan förra säsongen.

Själva övergången från småklubb till elitklubb och från småortsklubb till stadsklubb har annars inte varit helt friktionsfri. I våras tog de två nya ägarna/presidenterna Salerno/Perrot över för att lösa problemen – eftersom det gick så bra för Saint-Étienne med den lösningen?! – och det första de gjorde var att riva kontraktet med en av Frankrikes populäraste tränare.

De löste det där sen, men om de lyckas göra om Arles till en riktig Ligue 1-klubb med en minibudget på 180 miljoner ska de ha både medaljer och diplom.

Truppen?
I fjol var André Ayew lagets glittrande stjärna, men en sommar och ett fantastiskt VM senare är han tillbaka i OM för att slåss om ligatiteln.

Och ersättarna?

Ett ungt lag, kompletterat med bosmanfall, lån och ett gäng spelare som haft svårt att lyckas någon annanstans. En kökkenmödding av spelare som vill bli något och förmodligen aldrig blev något. Estevan har plockat mannen med världens bästa ytternamn från Strasbourg: Franck Dja Djédjé, han har Bosman-snott landslagsmeriterade algeriske länkspelaren Bouzza Hameur från Blackpool, och gratisfyndat välskolade Le Havre-pivoten Jamel Aït Ben Idir, 26.

Ja, och om ni är ute efter de tyngsta profilerna så…
1. De har lånat hela Leicesters favorit-geni Yann Kermorgant!
2. De har hyrt in Robert Duverne, landslagsfysiologen som aldrig kommer att bli bjuden på Patrice Evras bröllop.

Tränaren?
Michel Estevan är alltså mannen som fört Arles hela vägen upp från femman, och som för det fick sparken. Han verkar sympatisk, pratar roligt och har en hel stad bakom sig. Sommarbråket med de nya presidenterna handlade om att han förhandlat till sig en för bra lön, de rev kontraktet och lyckades sen återanställa honom. Frågan är hur mycket det skadat deras relationer.

Estevan måste trolla för att hänga kvar, få legosoldater (Kermorgant och Dja Djédjé har spelat i sex klubbar på sju år) och ynglingar att fungera som ett lag och mitt i allt det där pusslandet lyckas få talanger (Rémy Cabella!) att utvecklas. Årets tuffaste jobb.

Tipset?
Ska man utföra mirakel är det bra om man har viss erfarenhet av det. Arles har det – men inte kan det räcka en säsong till? De blir sist.

 

19:e plats:
Brest

Vilka är de?
Trelleborg. Märkligt språk, liten stad, viktig hamnstad, och ett folk som genom att vara det som fransmännen kallar têtu – tjurskalliga – lyckats ta sig till toppen mot alla odds.

Vad behöver vi veta?
Att det är den enda klubb som fått David Ginola att spela division II-fotboll…

Brest är en del av en fotbollsrenässans i Bretagne som omfattar de flesta (Guingamp i cupfinal, Lorient går bra i Ligue 1, Rennes utmanar de stora) utom historiska jätten Nantes. Brest blev tvångsnedflyttade i början av 90-talet – Ginola-åren – med skulder som var så stora att de till slut knäckte klubben. De började om på nytt, i division tre med en ny klubbkonstellation, och först nu är de tillbaka igen.

Återvinningsdirektören Michel Guyot tog sig an klubben för fyra år sedan och har arbetat strävsamt och lugnt för att med små medel etablera klubben på elitnivå. I fjol kom chansen att gå upp, och de tog den med god tid kvar. Brest är en liten klubb, i en liten stad uppe i Finistère, de drog bara över tiotusen en gång i fjol. De budgeterar för 240 miljoner i år, en omsättning som är näst minst i Ligue 1 men som hade varit särsklassigt mest i allsvenskan.

Och nej, jag vet varken om Bodil Malmsten sett dem spela eller vad vattnet kostar på (den renoverade) arenan.

Truppen?
En helt annan strategi än de andra (Arles, Caen) som gått upp. Brest har helt enkelt satsat på att behålla det man har, och lita på att de håller i den här divisionen också.

Det finns verkligen inga garantier. Bara sju av spelarna har varit på den här nivån förut, den i särklass mest erfarne är högerbacken Omar Daf, som spelade från start i Den Där Matchen. Nolan Roux, 22, var lagets skyttekung i fjol (15 mål), har kontrakt i tre år till och kommer att vara spelaren som avgör om de är här för att flyta eller sjunka. Stort ansvar på en liten kropp.

Årets värvning? Mario Lička, landslagsmeriterad tjeckisk innermitt vars farsa (Werner Lička) var proffs i Grenoble på 80-talet.

Tränaren?
Alex Duponts stora claim to fame som tränare var den sensationella ligacuptiteln med lilla Guegnon 2000. Han utsågs till årets tränare i fransk fotboll för det, och har i princip lyckats överallt han varit sedan dess. Efter ett par turer i arabvärlden (han har tränat U21-landslagen i Qatar och Förenade Arabemiraten) är han tillbaka i fransk fotboll, där han fortfarande är mycket respekterad. 

Tipset?
Det är klart att det kommer att bli tufft, förmdligen för tufft, men det är en sympatisk modell Guyot/Dupont byggt upp inför återkomsten. Näst sist.

 

18:e plats:
Nancy

Vilka är de?
Ett lite större Åtvidaberg. Smart liten klubb som tronar på minnen från ett ofattbart 70-tal, då de ledda av en karismatisk anfallsstjärna (Edström-Platini) och som tagit sig tillbaka och slåss för att stanna.

Vad behöver vi veta?
Att den legendariska bilden av a-statement-making Diego togs i Nancy.

Nancy är en äkta men speciell klubb, med en speciell mentalitet, lite småborgerlig och mycket familjär. Om ni tänker er en kombination av Örebro och Åtvid är ni kanske ännu närmare. Presidenten Jacques Rousselot har styrt och skött föreningen sedan 1994, Pablo Correa har tränat laget sedan 2002, Paul Fischer har varit hans assistent lika länge. De vet vad de gör, de har en historia av starka ledare, och de arbetar långsiktigt med målet att etablera Nancy på övre halvan i Ligue 1.

Klubben är i mångt och mycket amatörcyklisten/livsmedelsmagnaten/maratonlöparen Rousselots eget projekt, och han är oerhört populär (även om två ultrágrupper gick i strejk häromåret för att protestera mot att deras tifon censurerats). I år har han sagt att de ska upp på övre halvan och kriga, och han brukar få som han vill. Nancy är en välskött klubb, men de är inte utan problem. När laget åkte på träningsläger i somras fick de ta tåget genom hela Frankrike. För att spara pengar.

Truppen?
Hmm. Här har vi ju problem.

Först och främst är Youssouf Hadji (gamle marockanske landslagsstjärnan Mustaphas lillebrorsa) avstängd fram till november för att ha attackerat en domare i våras. Där försvinner många mål. Sedan har Issiar Dia gått till Fener, och där försvinner mycket fart.

Nancy har chockvärvat Vahirua från Lorient, en av 2000-talets mest naturliga tior, och om ni undrar hur bra han är på att länka spel så kan ni ju fråga Kevin Gameiro. Frågan är vem han ska slå sina målsökande kontringsmissiler till nu?
Jag är helt enkelt lite tveksam till den här truppen, möjligen kan Paul Alo’o Efoulou få ett Dia-genombrott i år och rädda dem?

Tränaren?
Jodå, Pablo Correa kan sitt Nancy. Han har varit här i femton år nu, som tränare och spelare och har suttit längst av alla Ligue 1-tränare. Han har ett jäkla humör och kämpar för att ta steget från att vara en säkerheten-först-tränare till att hitta mer publikvänliga strategier. Rousselot har investerat mycket i honom, och han lär få sitta kvar nästan oavsett hur det går.

Tipset?
Normalt ska Nancy sluta lite högre upp, men det känns som att utvecklingen gått i stå lite de senaste säsongerna. Hur klarar de sig utan Hadji i början? Hur intresserad är Vahirua om det börjar gå trögt? Det finns lite för många frågetecken, och jag går på känsla: De kan åka ur.

/Simon Bank