…och nej, det är klart att det inte var allt.

William Gallas kommer, om han nu inte är knäskadad eller har något hjärtfel, att skriva på för Tottenham Hotspur FC imorgon, och därmed bli – såvitt jag vet – den förste som gått den direkta vägen Chelsea-Arsenal–Tottenham. Han kommer också att hamna lite lätt i fokus i vissa matcher i norra London.

Å, så många ingångar.

Om vi tar den enkla: En fenomenal värvning rent sportsligt, förstås. Gallas är en hövding, en krigare, en fajter, en fysisk modern mittback som vill väldigt mycket med sin fotboll. Och han kommer ”gratis”, om man nu inte räknar en mega-sign-on och en rejäl lön (en miljon i veckan är också pengar, som mamma brukar säga).

Och de svårare? Med Gallas i laget har vi en backlinje med i alla fall två spelare som öppet inte bryr sig ett dyft om vad en klubb är eller vad en supporter tänker. Gallas var kapten i Arsenal, nu går han som Bosman till N17. Han blev utskickad av Kenyon i Chelsea, den här gången var det Wengers kontraktspolicy (inga längre kontrakt till äldre spelare) som gjorde att han ville dra.

Gallas är ingen Sol Campbell – det är historielöst att påstå det – men han är en legosoldat som ser till sitt och de sina. Igår spelade han i Arsenal, imorgon spelar han i Spurs, i övermorgon kan han vara tillbaka i Arsenal igen. I princip. Sådana spelare har väldigt långt till att vinna några hjärtan. Jag höll på Daniel Levy den här gången, jag höll på styrelserummet och inte på Redknapp (det här är förstås en affär helt i hans linje, ett amoraliskt fynd).

Jag hade hellre velat ha en annan mittback. Jag hade velat ha Sakho.

/Simon Bank