Jag har ganska få principer när det kommer till fotboll. Jag kan, till exempel, på fullaste allvar diskutera skattelättnader för fotbollsspelare i ett land där det brinner i förorten och där gamla får liggsår på sina boenden.

Men jag har en princip – att aldrig vara berusad när jag ser matcher som betyder något för mig.

Och ändå.

Efter 25 minuter av den här mardrömsritten så var det enda jag kunde tänka att ”jag måste bli full, snabbt”. Jag blev det inte riktigt, men jag klarade att döva ner mig tillräckligt för att se andra halvlek med någon sorts lugn.

Det här var ditt fel, Harry. Jag vet inte om du fått för dig att det här var en ny sån där Uefacups-fight som du ville ge bort eftersom du inte förstår vad det är för klubb du anställts av, men vad i helvete var det du tänkte på?

Om man nu kommer direkt från en ligapremiär där man imponerat mer än något annat lag i världens mest tempostarka liga – varför ändrar man då fyra platser i laget? Varför byter man då ut sin starka, defensiva centrala mittfältare? Varför bestämmer man sig då för att det är rätt tillfälle för att ge den där unge, trevliga mextalangen hans första startchans?

It was all a bit shit, för att vara ärlig. För att vara lite mer ärlig så kan man bara konstarera att Tottenham Hotspur promenerade ut på Stade de Suisse med ett centralt skydd som var katastrofalt. Och för att vara helt och fullt ärlig så kan man konstatera att Young Boys utnyttjade det alldeles förträffligt. Doubai var hundraprocentig, Senad Lulić såg ut precis som den vänsterfot som BiH behöver, de var duktiga på att styra Spurs uppspel till högerkanten, och YB kunde haft 3–0 efter tio. Nu dröjde det 28 minuter – och ni som undrar hur det kändes då…

Ja, om jag hade bott högre upp än andra våning så hade jag hoppat. Kanske inte med huvudet före, men lagom destruktivt, för att bryta en arm eller två.

Spurs kom ut till andra halvlek, Modrić fick lite sällskap och 3–2 var inte helt orättvist. Det var en match som visade Tottenhams behov av en snabb mittback (som hellre heter Sakho än Gallas, Harry) och hur mycket det betyder med erfarenhet i Champions League.

Tottenham lever, jag gör det också, och om ni undrar varför rapporten dröjde så är det för att jag var tvungen att få ner pulsen lite.

Så. Resten då? Grönkjær slutmålade FCK väldigt nära segern om Norden, Zenit gjorde för lite av sin hemmamatch och Slovakien surfar vidare på VM-vågen.

Ja, och för att ge oss lite ro den här natten också så tänker vi på något annat än den där jävla Champions.

Ni har väl läst texterna om Skottlands taktiktavla på Råsunda inför matchen mot Sverige? Det där om ”Fuck ’em all” och att den ende de skulle försvara mot var Zlatan Ibrahimović?

I så fall är ni kanske intresserade av att veta att Skottlands FA nu gått ut och tokdementerat hela storyn.

– Det är första gången sedan jag tog det här jobbet som jag känner mig arg och sviken av delar av media, säger förbundskaptenen Craig Levein (som häromåret spelade ihop med en kompis till mig, det ska jag berätta om någon gång).

– Ursprungsartikeln var så fjantig att många som tog sig tiden att lyfta telefonen och ringa fick veta att det var en bluff och att vi, faktiskt, inte skrev något alls på blocket i vårt omklädningsrum.

– Sedan jag tog jobbet har jag försökt att ha förståelse för och ställa upp på medias roll i sporten. Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen: För att landslaget – och fotboll i det stora hela – ska utvecklas i det här landet så behöver vi en starkare relation mellan alla inom sporten, fansen och media. Men ansvar verkar inte bara åt ett håll.

Okej. Har ni fått annat att tänka på nu? Tack så mycket, 3–2, nu somnar vi, vi ses imorgon, fy fan, 3–0, Harry Redknapp, Schweiz, vi lever, tack och hej och allt det.

/Simon Bank