Om jag hade fått uppgiften att skriva något om Premier League så är jag rätt övertygad om att jag hade använt ordet ”ÄNTLIGEN” i någon form av versaler.

Det hade naturligtvis inte varit sant.

Det är tre timmar till seriepremiär när jag sätter mig med det här, och det finns inte tillstymmelse till ”ÄNTLIGEN” i mig. Jag är inte beredd. Jag hade velat ha i alla fall en månad och en mittback till innan jag sätter mig och ser fram emot en ligapremiär mot Manchester City på hemmaplan.

Tottenham Hotspur går in i sin mest definierande fyradagarsperiod sen… ja, sen i våras, förstås, men egentligen mer än så. City idag, Young Boys på tisdag, en seriematch som stämmer tonarten för säsongen, en kvalmatch som avgör vilken sorts klubb Spurs är 2010.

Äntligen? Eller hur.

Om Premier League hade sin pubertet i början av 90-talet, när den skulle forma sitt vuxna liv, så är det här en säsong för existentiella mitt-i-livet-kriser. Den finansiella bonanzan ligger tre år bak – klubbarna har handlat för en tredjedel av vad man gjorde 2007/08 – och det är så oerhört många klubbar som går in i säsongen med tvivel, frågor, ångest, mer än någon gång förut.

Frågorna brukar handla om ”är vi bättre än Chelsea”? Vilka kan vinna? Vilka spelare slår igenom?

I år handlar det mer om ”Vilka är vi?”.

Det är inbördeskrig och auktion i Liverpool, det är europakval i Tottenham, det är ägarprotester i Manchester United, det är hyperkapitalistisk försöksverksamhet i City, det är år två i Chelsea, det är faderslöshet i Villa, det är simskola i Blackpool, det är ny transferpolicy on the Tyne och det är nya franska försök i ett Fàbregas-intakt Arsenal.

Dessutom försöker hela den engelska fotbollen regrediera sig framåt med homegrown-regeln.

Årets fråga: Vilka är vi?

Och vad tror vi, då? Tabellerna får bli som de blir, det är de strukturella frågorna som bestämmer om det här är en lyckad eller misslyckad säsong

Jag tror på dem som vet, som i någon form av acceptabelt lugn arbetar vidare, med (nåja) trygga ägarsituationer och logiska taktiska fortsättningar på det som varit.

Vinnare:

Chelsea FC.

Halvdan försäsong, men det är inget ovanligt för Ancelotti. Ser ut som den mest trygga toppklubben finansiellt-tränar-ägarmässigt, slipper Afrikanska Mästerskapen i vinter – och gör en ny, fin säsong.

Manchester United.

Ferguson är ett vaccin mot styrelserummet, och United har handlat bäst av alla, inklusive City. Hernandez är på riktigt, men framför allt är Smalling ett kirurgiskt exakt köp.

Everton.

Beckford! Arteta kvar! Bra handlat, bra sålt, bra tränare, ordning och reda. Visst kan det här bli riktigt bra?

 

Tveksamt:

Manchester City.

Jo, jag hör vad ni säger. Men det här är ett nytt Chelsea-experiment på många sätt, och det krävdes både Tid och Mourinho för att Chelsea skulle gå hela vägen. Och då hade de ändå en genuin London-bas att bygga på, med viktiga kulturbärare.

Tottenham Hotspur.

Om två timmar inleder Spurs en säsong utan en enda ny spelare på planen. Jag minns inte när det hände senast. Young Boys kommer att avgöra oerhört mycket, en vinst där så kommer ’Arry ge sig ut med en pengapåse och komma hem med mittbackar och grejer. Och det behövs två-tre spelare till för att man ska tro på att den här truppen klarar dubbelspel en lång säsong.

Arsenal

Jag älskar Cesc Fàbregas. Det är omöjligt att inte göra det. En spelare på hundra i den moderna fotbollen hade hanterat den här sommaren med den sortens värdig elegans. Han ville hem, han ville inte vara kvar – men han fick inte, och han accepterade det. Men den diplomatiska krisen innebär att Arsenal (tillsammans med Man City) är det lag som är mest beroende av en vettig start på säsongen. Går det bra i september är Arsenal – jo – en titelkandidat. Men hur stark är Cesc om han börjar misstänka att det här bara är en lång väntan på nästa sommar, då han får åka hem till Barcelona?

 

Knappast:

Liverpool FC.

Yanks out.

Aston Villa.

Det är svårt att bygga höga hus när grunden just rasat ihop. Milner-frågan, O’Neill-frågan… det finns för mycket tveksamheter för att man ska tro på en riktigt bra säsong.

Blackpool

Nä, det går inte.

 

Ja, och så har man slagit ihjäl en halvtimme till, all by stating the obvious. Nu ska jag gräva en grop att krypa ner i ett par timmar framöver. Äntligen.

/Simon Bank