Jag har rest hit och dit, till och med haft roligt utan sprit, men nu är det väl ändå hög tid att jobba igång något slags fotbollssäsong?

Jodå. Om ni kan hålla er ett par timmar så ska vi se till att ge er en behändig ligaguide inför allvaret i den franska ligan, som ju rullar igång imorgon. Utan Domenech, utan Evra, utan Anelka och utan den där fysiologen som kastade sin ackredite… nä, förresten, han är med. Enligt en pinfärsk opinionsundersökning i France Football så har landslagets formidabla fiasko (i Frankrike har man numera döpt det, kort och gott, till Knysna, efter semesterorten där Les Bleus bodde under VM, i sängar à 600 euro natten. Och då ingick inte ens minderåriga prostituerade från Café Zaman) skadat fotbollsintresset rätt rejält i hexagonen.

Av de som själva kallar sig ”fotbollsintresserade” uppger var åttonde att intresset för favoritlaget blivit mindre, var femte att intresset för Ligue 1 blivit mindre, var fjärde att det allmäna fotbollsintresset blivit mindre och 43 procent att intresset för landslaget blivit mindre.

Det finns en del att bevisa, med andra ord. Men vi har en Petter Hansson i monegaskisk målform, en Kim Källström som återigen och trots allt lär spela en viktig roll i OL, och en liga på väg in. Guide kommer, pö om pö, med start alldeles snart.

En annan intressant uppgift i den där opinionsmätningen kunde man se när de fotbollsintresserade fransoserna/fransyskorna ombads berätta vilken toppliga de såg som ett föredöme att följa efter. Facit:

La Liga 37 procent
Bundesliga 23 procent
Premier League 22 procent
Ligue 1 11 procent
Serie A 2 procent

Nu ska vi ha klart för oss att den franko-italienska relationen inte är helt friktionsfri när det gäller fotboll, men jag tycker ändå att bedömningen i stort sett är riktig. Jag hade nog hävdat att Bundesliga är de som bäst löst övergången till den moderna fotbollen, och att Italien lyckats i särklass sämst. De har de bästa berättelserna, det bästa laget, det bästa av väldigt mycket – men vi får vänta ett par år innan Serie A är ett föredöme igen, och de formande åren börjar just den här säsongen.

Och om man i Frankrike pekar mot Spanien – det kanske är naturligt efter den här sommaren – så kan väl vi göra det också. Veckans fotbollspolitiskt mest spännande skärningspunkt (ja, utöver den mellan Tottenham Hotspur och Young Boys, som ju effektivt är en skärningspunkt mellan gott och ont) går mellan Barcelona och det spanska fotbollsförbundet.

Ni har säkert redan läst om det, men det är värt att lyfta igen. Världsmästarna möter Mexiko i en träningsmatch i Mexico City på onsdag, och Del Bosque (Galácticos-Del Bosque, mind you) har alltså kallat sju Barça-spelare till landskampen, tre dagar före supercupen mot Sevilla.
– Orättvist! dundrade Dani Alvés på dagens presskonfa, Zubizarreta har sagt samma sak.
Vad det visar är väl egentligen mindre en Madridlutning i förbundet, och mer vilken omöjlig sits en förbundskapten sitter i år 2010.

Ska han tillfredsställa kunden (publiken)? Sin arbetsgivare (förbundet)? Sina leverantörer (klubbarna)? Eller sina arbetare (spelarna)?

Utöver att Del Bosque rimligen valt helt åt helvete fel den här gången så är det lätt att förstå problematiken. Men spelarna har ju precis tagit av sig badshortsen. Och det kan rimligen inte ha varit helt enkelt för alla av dem.

Nåja. Nu börjar vi baxa den här stenen uppför backen igen, och ser var vi landar till slut. Break’s over. Bollen är här igen, dags att sluta grina.

/Simon Bank