På väg in i en ny sån där fin fotbollskväll med både allsvenska och europafotboll, och så här på tröskeln kan vi lika gärna passa på att lyfta och sänka blicken efter behag.

I söndags spelade jag höstens första match med mitt gäng i division V, det var sådär svettvarmt som det är i Stockholm just nu, och en bit in på matchen var en av våra spelare nere för att dricka hos vår målvakt, Futsal-geniet, supervännen och Galatasaray-grabben Süleyman Budak. Men det fanns inget vatten där, och det berodde inte på att Sulle inte hade ordning på grejerna – utan på att han hade just det.

Det är ju ramadan nu. Fastetid.

Vi har skrivit om hur det påverkar fotbollen förut, mest utifrån konflikten mellan gudstrogna muslimer som spelar i europeiska klubbar som är ovana vid traditionen. Nu har My Man Farzad tipsat om en historia som gått mig förbi helt och hållet.

Häromåret skrev jag om Ali Karimi, en av de iranska spelarna som bar gröna armband under VM-kvalmatchen mot Sydkorea för att stötta oppositionen hemma i Iran. Karimi är en gigant i den persiska fotbollen, och i den asiatiska fotbollen också för den delen. En teknisk playmaker, ”Asiens Maradona”, ett Bayern-exproffs som utsetts till årets spelare i Asien. Men han är alltså också en ideologiskt medveten ung (han är 31) man.

För ett år sen skrev han på för nykomlingen Steel Azin, som i år är obesegrade i ligan efter fyra omgångar.

Men Karimi var inte nöjd med klubben, och det berättade han i intervjuer som slogs upp stort i Iran. Mostafa Ajorlou, klubbens ordförande, har tidigare varit högt uppsatt i det iranska revolutionsgardet, den militära styrkan som stod på andra sidan under oroligheterna i samband med presidentvalet 2009 – då när Karimi visade sitt stöd för den gröna revolutionen. Och nu har Karimi fått sparken.

Inte för sin frispråkighet eller sin kritik, enligt klubben, utan för att han drack vatten under ett träningspass, mitt under ramadan – och, menar Ajorlou, för att han förolämpade de ledare från klubb och förbund som konfronterade honom.
– Jag är muslim och jag tror på religionen, säger Karimi, som nekar till alltihop.

Affären har förstås många bottnar (och många möjliga resultat, det bråkas nu internt i klubben), men mest av allt är den ett sammelsurium av politik, religion och fotboll som säger väldigt mycket om Iran 2010.

Så. Nu ser vi på fotboll, det är höst och man får vara inomhus om man vill.

/Simon Bank