Håll med om att det är alldeles fantastiskt att vi fått leva så länge att vi kan sitta och se en supercup, ett mästarmöte mellan säsongens vinnare – och att den matchen står mellan Atlético Madrid och Inter.

Magi.

Jag såg matchen lite av och till, som avbrott i en närsynt kremlologisk granskning av allt som händer och inte händer i Katalonien. Min känsla – och ni får gärna rätta mig här – var att Atléti hade ett tempo och en löpvilja som inte riktigt fanns i Benitez Inter. Det där bollinnehavs-Inter som Rafa lovat oss såg vi inte särskilt mycket av. Visst, de hade mer boll än de hade i CL-slutspelets slutskede, men det hade jag också. Och Milito brände en straff. Tuff kväll. Aupa Atlético.
•••
•••
Om vi ska sopa upp en liten sak ur Europa-lottningen också så är det förstås det faktum att Super-Mario tagit sig ur askan bara för att ramla rätt in i elden. Han åkte ju inte till Manchester för att komma till Turin, men lik förbannat så är det där han hamnar.

Juventus–Manchester City, och vill man veta vad det betyder för Balotelli så räcker det att lägga ett par minuter på att titta på film. Balotelli hade väldigt få vänner i Italien, och på läktarna räckte det för att man skulle vilja skada honom – och man gjorde det på det naturliga sätt man hade att skada en ung, svart kille: Med att tala om för honom att han är svart.
Med att sjunga att han ska hem till Afrika.
Med att sjunga att han är en horunge.
Med att sjunga ”Om vi hoppar dör Balotelli”.
Med att sjunga att han är ”en skitneger”.
Balotelli mötte den här sortens ramsor på väldigt många ställen i Italien, men mest intensivt i Turin. Nu ska han dit igen.
•••
•••
Nu drar jag fram mikroskopet igen och skärskådar det som händer och inte händer. Bilden lär inte klarna än på ett tag, så vi håller tillgodo med bilder så länge. I Frankrike säger man ”casser les couilles” – ”du krossar mina ballar”, ”du går mig på nerverna”.

I Spanien? Där mimar man.

/Simon Bank