Efter tre kommer… fyra. Efter cup och liga och Champions League kommer la Supercoppa.

Inter är alltså vinnare även efter sommaren, men om vi ska säga något om den här matchen så visade den mer på Romas svagheter än Inters styrka.

Det gick alldeles för enkelt. Inter hade sina små delar av sommarfotboll också (Lucio var arrogant, Walter Samuel såg lite rostig ut), men Roma hade det hela vägen och bjöd på tre mål. Supercupen började med en tyst minut för Francesco Cossiga, ex-premiärminister och den yngste president Italien haft, och med rätt mycket Ranieri-Roma. Sneijder och Totti turades om att slå stickpass i djupled, och just som jag noterade att ”Sneijder gör det lite bättre” så spelade Er Pupone fram Riise till 1–0, på blindsidan om både Samuel och Lucio. I takt med att Totti tappar hastighet blir han bättre på att vänta sig till ytor, han promenerar tills ingen minns honom, sen tar han fem steg och visar sig.

Inter var halvblekt, ungefär så mycket att man hann börja tänka att de saknade en galen portugisisk motivationsmästare, och lite dumt när de inte testade Cassetti – stylad som en revolverman ur en 50-talswestern – oftare. Varje gång de gjorde det kom de fram och förbi.

Men de behövde inte göra målen själva, eftersom Roma gjorde dem åt dem. De har släppt in mycket mål i sommar, och ikväll förstod man varför.

Mirko Vučinić gick till det land där ingen montenegrin-striker någonsin ska gå, och eftersom han inte hade en aning vad han skulle göra så långt ner så passade han bollen till Pandev, två meter från mållinjen. 1–1, precis före paus, och det var som om rollerna cementerades där och då.

Inter vinner på San Siro, Roma är nära men förlorar. Som det var, som det är, som det kanske blir ett år till.

Stanko kom in för Zanetti i paus, Inter hade hyfsad koll och hann med att få ett offsidemål väldigt tveksamt bortdömt innan Daniele De Rossi lät Lucio trampa igenom med en sån där Långben-löpning som han gör en gång per halvlek. Två moment senare hade Milito spelat fram Eto’o till öppet mål. 2–1. Uppresta romanisti eldade upp raketer för ett par hundra euro, uppretade interisti buade ut Adriano som blev inbytt (snabba fötter, inget flås) och innan någon visste ordet av hade Taddei gett bort ett mål till till Eto’o.

3–1, och den här sortens halvtitlar betyder alltid mer för en klubb som genomgår förändring. Rafa Benitez har fått veta av Mourinho att han aldrig kommer att vinna lika mycket, men han vann i alla fall den här. Jag vet inte vad han säger efteråt, men jag minns att Mou sa att det var ”Mancinis titel” när han vann supercupen 2008.

Så vi säger ett stort grattis till Mourinho ikväll också. En titel till, medan du satt och sippade sangria i Madrid. Inte illa.

/Simon Bank