Vid närmare eftertanke så är det ju just sånt här som ska lyftas upp från kommentatorsfältet och in här. Eller plockas ner, beroende på hur man nu ser det.

Alliterations-nicket Chris Cabanga skickar den här länken och efter att ha tittat igenom den två gånger – jag hade inte sett det förut – är jag övertygad om att det inte bara är roligt, utan också riktigt bra konst (det liknar dessutom verkligheten, så Göran Hägglund är välkommen att titta på han också).

Konstnärskollektivet Pied La Biche har alltså gjort en exakt kopia av sista kvarten av Frankrikes semi mot Västtyskland 1982, iscensatt i Villeurbanne, på gator och torg och i affärer och ödemark. Allt ljudsatt av dels det autentiska kommentatorsspåret från matchen, dels intervjuer med människor som minns matchen.

Det handlar om fotboll, och det är fint. Men mest rör det ett kollektivt minne, ett trauma, och hur det alltid är närvarande i nutiden, i det vardagliga, som en skuggrörelse mitt i det pågående. Om jag ska dra några paralleller så är det till en fotoutställning jag såg i München häromåret, där fotografen Eva Leitolf sökt upp platser som såg helt idylliska och vardagliga ut, tagit bilder av dem – och bifogat en berättelse. Det alla de där miljöerna hade gemensamt, i all sin idyll, var att det tidigare utspelats grova rasistiska hatbrott just där.

Jag blev gripen av den utställningen, och tagen av Refait och deras 1982-video också.

Jag hoppas ju fortfarande att Giresse ska vinna.

/Simon Bank