Så mycket för estetiken, nu drar vi tillbaka till de fulare delarna av fotbollsjournalistiken.

Jag är alltså tillbaka igen.

Det är ju min plikt att se till att ni matas med alla de där onödiga nödvändigheterna som är i omlopp ute på the Ines Uusmann Highway. Kvinnlig sportreportrar som får holländska crossbollar i skallen, schweiziska armékomedier, såna grejer.

Senaste nät-hiten kommer från Kanada, där de har en speciell relation till just den här sortens historier (mer om det en bit ner). Sam Katz är Winnipegs borgmästare, han har varit det i sex år och under tiden har han, som sig bör, hunnit samla på sig en del politiska motståndare. Det är en del av jobbet.

En annan del av jobbet är att möta sina väljare, att vara ute och träffa vanligt folk och visa att man är en vanlig, go gubbe. Det var det som Katz gjorde i måndags, när han ställde upp i en jippomatch mellan förtroendevalda/kommunalanställda och ett gäng invandrarkillar.

Vi ska återkomma till resultatet, men först ska vi ge den där kanadensiska idébakgrunden.

1974 hölls val i Kanada, från högersidan kandiderade Robert Stanfield. Stanfield var populär, folklig, han kallades för ”Honest Bob”. Valdagen var satt till den 8 juli, men fem veckor tidigare inträffade det som enligt vissa analytiker avgjorde hela utgången. Under ett kort stopp i North Bay plockade Honest Bobs medhjälpare fram en fotboll, den amerikanska sorten, för att ge fotograferna något att bita i.

Lätt att förstå hur de tänkte. Den folklige Stanfield ute i det fria, med flygplan i bakgrunden och en folklig fotboll i händerna.

Fotografen Doug Ball knäppte 35 rutor av hur Stanfield kastade och fångade, fångade och kastade.

Den 36:e rutan avgjorde valet.

Kanada röstade bort den fumlande kandidaten, och tio år senare skickade Stanfield själv en signerad kopia av bilden till fotografen, med en speciell dedikation: ”Till Doug. Jag borde tagit av mig slipsen”.

Där har ni bakgrunden, och en liten förklaring till varför Sam Katz kanske inte borde spelat fotboll i måndags. Det gick ju inte så bra. Och hans politiska motståndare vilade, som det heter, inte på hanen.

/Simon Bank