Godmorgon, och välkommen till en dag till i det här gamla galna tivolit vi kallar europafotboll.

Den som fick för sig att skicka in ett snabbt resultatspel på trippeln 2–0 till Hércules, 5–1 till Cagliari (Daniele Conti… 30 stygn, och en ny smäll till pappa) och 2–0 till Cesena och pyntade in en tia hämtar idag ut en säck med lite drygt fem miljoner kronor i.

Det finns en vidare analys att göra här, någonstans. De italienska skrällarna handlar om en kombination av modigare provinsklubbar med unga, offensiva tränare. De tyska handlar om offensiv grundkvalité i kombination med individuella problem hos toppklubbarna (Magaths andraår med många nya spelare, skador i Bayern et c). De franska handlar om ömtåliga storlag (unga Lyon, kaos-Bordeaux, psyko-Mars).

Kanske har det blivit ännu tuffare därute också? Efter förra sommaren med internationellt mästerskap (EM 2008) var det ungefär samma visa. Milan startade med noll poäng på två matcher, Roma med en, Real Madrid med 3, Barcelona med en och Bayern med två. Sensationellt svaga starter med tanke på att det är lag som normalt förlorar rätt sällan.

Vi kanske borde bli lite mer grundliga i den där undersökningen, det är möjligt att det finns busenkla förklaringar till alltihop.

Men först ska vi titta på blod.

Utöver alla andra filosofiska frågor som måste ställas efter årtiondets skräll i spansk fotboll så måste vi ju undra vad fan det är för fel på Gerard Piqué. Alltså, nog för att han kallar Sir Alex för ”pappa” och allt – men det var ju inte det här pappa menade med sitt emblematiska ”Football. Bloody hell”.

22 september 2009: Piqué mot Racing.

16 juni 2010: Piqué mot Schweiz.

 
21 juni 2010: Piqué mot Honduras.

11 september 2010: Piqué mot Hércules. 

/Simon Bank