Efter ett par dagar i det obegripligt plågsamma man-cold-helvetet är vi på väg upp i sadeln igen.

Som ni förstår så kommer vi att få leva med sviterna ett tag framöver (jag har haft över 38 graders feber), men vi kämpar på. Om Tyler Halmilton kunde cykla ett helt Giro d’Italia med brutet nyckelben så ska väl jagkunna skriva ett par blogginlägg efter en förkylning. Jag säger inte att det blir lätt, men jag ska försöka.

Äh, ni, sluta applådera.

Vi kan väl rulla igång med lite bits and pieces från kontinenten. Det mest relevanta först: medan Francesco Totti ligger lågt och slickar sår så får man vända sig till högre instanser för att få veta hur han mår, egentligen.

Jodå, Ilary har varit ute och satt ner fötter och stämt i bäckar.
– Det är tredje året i rad som de börjar illa, men sen reser de sig. Tappa inte tron, säger hon till veckotidningen Chi.

– Francesco verkar vara i bättre form än många som är tjugo-nånting. Han kan spela även när han inte är helt hundra, eftersom han är galen i fotboll. Han är 34, men om han fortsätter så här så vet jag inte när han kommer att lägga av.

Trots vad många tror så kommer Er Pupone ändå att lämna fotbollen en dag. 2186 eller så.
– När jag tänker på den dag han tvingas sluta… så lider jag med honom. Han har gett sitt liv till den här sporten, och han kommer att bli kvar i den världen.

Tack, finaste Ilary.

Sen har vi ett par saker att berätta från öarna, som vi kan sortera in under rubriken ”kampanjer”. Först, och det här ska vi ta med större allvar, så har vi West Brom-anfallaren/Lasse Lagerbäck-polaren Peter Odemwingies historia.

Jag kom att tänka på honom i söndags, medan vi stod på en läktare i Genua och försökte reda ut den Nacka-födde Brasilien-Nigeria-Rumänsk-ättade italienske U19-landslagsmannen Nicolao Dumitrus stökiga släktträd. Jag hittade inte namnet då, men försökte dra fram den uzbekfödde tatar-nigerianen som spelar i England. Han heter alltså Peter Odemwingie, och innan han landade i WBA spelade han tre säsonger för Lokomotiv i Moskva.

Det gick stundtals bra, stundtals mindre bra, men han gjorde sina mål och det var först på slutet det skar sig med fansen. Det var också då som de förklarade för honom vad han egentligen är och var och alltid varit och alltid kommer att vara: En neger. En apa.

När han lämnade klubben hängde fansen upp en banderoll med texten ”Tack, West Bromwich”, kompletterat med en bild av en stor banan.

Det ryska förbundet klev snabbt ut och förklarade att det inte hade med rasism att göra, att det finns ett gammelovjetiskt slanguttryck – ”att få en banan” – med innebörden att man misslyckats. Antirasist-organisationer protesterade, och menade att förklaringen var absurd.

– Det var inte bara rasism, men det var en del av det, sa Odemwingie själv.

Där kunde vi slutat, med en ny berättelse om rasism på läktar i gamla öst. Det hade vi också gjort om det inte vore för svaret som kom från en engelsk läktare i WBA:s senaste hemmamatch.

Efter att först ha samlat in stöd via en facebook-sida fick fansen hänga upp en ny banderoll, riktat mot Moskva:

Tack Lokomotiv, stod det, bredvid en bild av Odemwingie och sloganen Kick Racism out of Football.

Up the Baggies.

Sådär. Och för att runda av så kan vi ge oss in på en kampanj av ett mer artistiskt, mer individuellt plan.

Ni minns Stephen Bywater? Om ni säger ”han som gillar live-intervjuer” så får ni rätt, rätt och rätt. Om ni säger ”den gamle West Ham-keepern som gick till Derby” får ni det också.

Nu för tiden står han kvar i Derby, men det är inte därför han är rubrikernas man idag. Ni förstår, det är så att han börjat intressera sig för modern konst. För installationer. För sånt som hade gett Göran Hägglund ångest.

Bywater bor i ett flashigt bostadsområde i Sutton-on-the-Hill, och enligt närmaste grannarna vill han köpa loss deras tomtmark för att göra om den till hästhage. De har bråkat om det där, och Bywaters senaste drag har varit att, helt i linje med hans passion för den moderna konsten, ställa upp en egenhändigt skapad skulptur alldeles vid tomtgränsen.

Skulpturen är konstruerad av en bajamaja och ett hästsläp, nedklottrat av grafitti och kompletterat med en uppblåsbar barbara, madrasser, en trafikkon och sexleksaker. Jag skulle säga att det är ett verk som väcker frågor kring material, kretslopp och sexualitet.

Bywaters grannar skulle säga att det är ett verk som väcker frågor kring huruvida Bywater är en &%&% eller en &/€#”€/.

Efter ingripande och varningar från polisen har Stevie B nu tvingats täcka över sin skulptur med plast.

Det är som Teddy Lucić säger: Det finns ingen plats för artister i den moderna fotbollen längre.

/Simon Bank