Det hade blivit mörkt på precis alla sätt som tänkas kan kring Stade Gerland. Nära midnatt, förlust i ett derby för första gången på sexton år, krisen som ett stinkande varggap kring hela Lyon.

Det var där vi slutade i natt. Och det var där som president Aulas började.

När ett par tusen supportrar fortfarande stod kvar vid Virage Nord, där OL:s huvudklack finns, kom han ut och pratade med dem. De hade skrikit efter tränaren Claude Puels huvud halva kvällen, och det fick de inte.

– Varför sparka honom? frågade Aulas. Man måste ge klubben chansen. Inte för Claude Puels skull, utan för dem som han tränar.

Supportrarna lyssnade, respekterade presidenten, men förklarade att de fortfarande är kritiska mot Puel.

Det här är fascinerande, av många skäl. De senaste åren har jag, i takt med att de blivit lite mindre omänskliga, börjat gilla Lyon allt mer. Och den här mänskligheten går lite på tvärs med populärbilden av OL: den av en klubb med halvplastiga medgångsfans under en iskall, machiavellisk president.

OL är mänskligt, Aulas är en stor ledare mitt i allt.

– Vi har ett lag med en otrolig mentalitet. Vi spelar i Champions League på onsdag och vi behöver kvala in till slutspelet. Vi har förlorat mot Saint-Etienne för första gången på sexton år. Men vi spelar Champions League medan dom spelar det på Playstation. Och dom har visat oss hur man vinner en match utan att skapa en enda målchans!

Ja, det sista var förstås småsint. Men Jean-Michel Aulas mötte sina supportrar rakt och öppet och utan tvång.

Så dags hade han, som vanligt, varit på domarna och pratat maktspråk, precis som han brukar. Men allt förändras ju inte samtidigt.

/Simon Bank