En vecka kom och gick, vi klev in i Zlatan-bubblan och kom ut hyfsat hela på andra sidan. Sex poäng rikare, en mittback fattigare, men vi hade det rätt bra.

Den här bloggen är ju mest av allt till för de där sakerna som rör sig lite under eller vid sidan om den gängse fotbollsradarn, men ibland finns det skäl att ta en spade och gräva neråt även i mittfåran.

Efter Zlatan firar vi alltså med… lite mer Zlatan.

De senaste veckorna har jag läst amatörer, idioter, hederliga och ohederliga som försökt förklara vad som egentligen hände när Zlatan Ibrahimović gick från Barcelona till Milan. Men den som går till, låt säga, Simon Bank för att få en sund ekonomisk kausalitetsanalys förtjänar att bindas vid en brits på ett mentalhospital. För sånt vänder vi oss till experterna, och nur har den briljante brittiske ekonombloggaren The Swiss Ramble satt huggtänderna i Ibraffären.

Det finns marginaler i hans resonemang, ett par osäkra aspekter i hans analys, men det är en grundlig genomgång av vad Zlatan egentligen betytt ekonomiskt för Barcelona. Och det är fascinerande läsning från start till mål.

Ibrahimović sa det ju själv häromdagen, när han pratade om Mino Raiolas betydelse för honom:
– Fotbollen är så stor i världen, och det händer så mycket bakom kulisserna som ni inte vet om.

Vad the Swiss Ramble gjort är att titta på det som skett på papper och i bokföring, och lagt ihop två och två. Eller miljarder och miljarder.

Hur kom det sig att en spelare som ett år tidigare fick en utköpsklausul på två miljarder plötsligt kunde säljas för nästan en tiondel av det priset? Hur kunde en spelare som köpts för 700 miljoner säljas för 240 efter en, trots allt, helt acceptabel säsong?

Det psykologiska spelet kan ni redan. Filosofen, ferrarin, allt det. Låt oss vandra igenom det ekonomiska spelet nu:

1. Zlatan säljs från Inter till Barcelona för 46 miljoner euro, plus Samuel Eto’o, plus ett tänkt lån av Hleb (som brinner inne, vilket gör att köpesumman höjs). Den totala köpesumman beräknas till 70 miljoner euro.

2. Köpet skrivs av över kontraktets fem år, man räknar alltså med att värdet sjunker med 14 miljoner euro per år, ner till de noll euro klubben får för honom efter fem år. Efter ett år beräknas alltså spelarens värde till 56 miljoner euro.

3. Zlatans lön hos Barcelona låg på 150 miljoner kronor, netto. Genom att bryta kontraktet efter ett år ”sparar” Barça alltså 600 miljoner kronor i lönekostnad.

4. Den hypotetiska totalkostnaden (köp, lön, bonusar) som Barcelona skulle räkna hem över fem år av Affären Ibrahimović låg på, i runda slängar, 1,6 miljarder kronor.

5. Beståndsdelarna i affären (proportionerna köp, lön, bonus) bekräftar den tes som Simon Kuper och Stefan Szymanski lanserar i sin Why England Lose – att det är lönevolymen snarare än transfervolymen som avgör hur framgångsrik en klubb blir. Zlatan köptes för 70 miljoner euro, men merparten av kostnaden är alltså lönen och bonusarna, inte transfersumman.

6. Skillnaden mellan vad Barcelona skulle betalat över fem år (1,6 miljarder) och vad de, de facto, betalat för en säsong (850 miljoner) är alltså 750 miljoner…

7. …men då har vi inte räknat med att Barcelona effektivt fortfarande förlorat en spelare (Eto’o/Ibrahimović). Swiss Ramble lägger alltså till kostnaden för att fylla hålrummet: David Villas köpesumma på 40 miljoner euro.

8. Ja, och för att skicka ner lite finans-salt i de rödblå katalanska såren så lägger han till den högst hypotetiska tanken att OM Inter inte hade fått in Zlatan-kapitalet och kunnat köpa ett halvt nytt lag (Eto’o, Sneijder, Milito, Motta, Lucio) så hade sannolikt Barça kunnat vinna den Champions League-titel som nu Inter vann. En skillnad i inkomster på ytterligare hundra miljoner kronor.

9. Allt det här ger en slutprislapp på Affären Ibra på 130 miljoner euro, för en enda säsong. Dra av de 24 miljoner som Milan kommer att betala efter låneperioden nästa sommar så har Barça alltså betalat 106 miljoner euro för nöjet att ha Sveriges bäste fotbollsspelare hos sig en säsong. En miljard kronor.

Så långt är det en enkel historia om hur världens bästa fotbollsklubb lyckades bränna sedelbuntar i en fart som Gudrun Schyman bara kan drömma icke-patriarkaliska drömmar om. FC Barcelona är en mönsterklubb på nästan alla sätt, men deras fotbollsaffärer under Guardiola-eran är inget annat än katastrofala.

Men det förklarar inte transferkonstruktionen. Hur kommer det sig att Milan först får låna Zlatan i ett år, för att sedan köpa loss honom för reapriset 24 miljoner euro? Varför köper man inte honom omedelbart?

Då är vi inne på komplexa bokförings- och redovisningsaspekter, och för dem av er som hittar längs sådana kartor så är det bara att ta Swiss Ramble i handen.

För oss andra är det intressantare att hoppa direkt till den logiska slutsatsen:

Zlatan Ibrahimović köptes under Joan Laportas tid som president, men kostnaden för affären, själva förlusten, landar i knäet på nye presidenten Sandro Rosell. Rosell gick till val bland annat med löften om att sanera Barças extremt belastade ekonomi – med Uefas Financial Fair Play runt knuten duger det inte att ta lätt på skulder – och han vill inte inleda sin tid på posten med en brakförlust under sitt första år.

Genom att skjuta på affären ett år, och skriva av Zlatans värde med ytterligare 14 miljoner euro, ser böckerna helt enkelt lite bättre ut.

Och för Milan? I den lysande analysen rörs deras perspektiv också.

Utöver de politiska delarna, att Galliani och framför allt Berlusconi var oerhört pressade att äntligen göra en aktiv, positiv spelaraffär (de gjorde till slut två på en vecka), så finns det en ekonomisk aspekt för dem också.

Nästa år går elva av Milans spelarkontrakt ut, och de har redan sålt av Huntelaar och Borriello, vilket gör att de skapat lite utrymme i sin lönebudget. Eller åtminstone en viss flexibilitet, ett visst manöverutrymme. Och det kommer de behöva. Igår släppte Gazzetta dello Sport sin årliga granskning av Serie A-klubbarnas lönekonton, med en stor förändring. Milan har gått om Inter, som medvetet gjort sig av med högavlönade pjäser (Mourinho, Ibrahimović, Ariano, Vieira) de senaste säsongerna. Milan betalar 130 miljoner euro om året i löner, Inter nöjer sig med snåla 120 miljoner euro.

Zlatan själv har gått ner rejält i lön, men det är som Gazzetta dello Sport skriver, att kontrakt är rätt flexibla. Allt en spelare får är inte ren lön – man kan dribbla med image-rättigheter och bonusar, vilket syns i analysen av Zlatans intäkter i Barcelona.

Så. Där har ni dagens ekonomiska rapport, allt serverat av en man som fortfarande handlar sina basmatvaror på Seven Eleven och som tror att ”inklusive moms” betyder att man får en gratis fika. Men det är en spännande, stor värld där ute. Det är bra att en del har koll på den.

/Simon Bank