Det blir en speciell helg, det här. Jag ser Milan–Catania i kväll, och sätter mig på ett tåg till Ligurien i morgon för en Club Calcio-kväll på Marassi i Genua. Det första italienska lag jag förälskade mig i var Maldinis Milan, det andra var Mancinis Sampdoria, och sen dess har jag betat av rätt många kärlekar.

Men det är bara fotboll. På det italienska sättet, där fotboll är makt är politik är samhälle är allt. I Sverige är fotboll något annat, och det är lika mycket bättre som det är sämre. Jag röstade innan jag åkte, i måndags, och det är jag glad över eftersom jag blir kvar här över valdagen.

Jag tänker inte skriva något ikväll, inget imorgon heller, delvis eftersom jag inte hinner men också eftersom det bara känns dumt när Sverige står inför det viktigaste val jag upplevt under min livstid.

Jag har haft med mig två böcker till Italien den här gången. Dels Malena Johanssons och Mats Lernebys Disamore, som handlar om fotboll på det italienska sättet (fotboll som mikrosystem i ett makrosystem, där varje dörr döljer en dörr som döljer en dörr, och där fotbollen är både karta och nyckel), dels Peter Weiss triptyk Motståndets Estetik, som jag börjat och slutat läsa tre-fyra gånger redan.

Jag ska inte recensera Disamore, det räcker att jag konstaterar att Malena Johansson är en av de svenska fotbollsskribenter jag tycker allra bäst om och att den här boken inte gör mig besviken (inte med annat än att det dröjer väldigt länge innan hon nämner Totti, och att hon över huvud taget inte nämner Menez eller Ilary). Jag hittar ett uppenbart faktafel (Roma säkrade inte scudetton i näst sista omgången 2001, utan i sista, mot Parma) och naturligtvis några småsaker att störa sig på (det är bättre att lita på att läsarna förstår att något är vackert än att skriva att här ”finns en enorm skönhet”) – men det ser jag som små presenter till en anal läsare, inte som egentliga brister.

Det är en bok ni ska köpa och läsa, helt enkelt. Om ni är intresserade av fotboll, av Italien, av någonting, eller bara av varför det är en katastrof om ett samhällssystem slutar hänga ihop, slutar bygga på tillit och mellanmänsklighet.

Motståndets Estetik handlar om andra saker, och samma. Om bildningen som arbetarklassens viktigaste vapen, om behovet av kontext och förståelse (och socialism, men det är ett tidsdokument och det går att läsa förbi det om man vill) för den som vill förändra världen på riktigt.

Hur som helst.

Det är val i Sverige imorgon, och det är mycket möjligt att var tjugonde svensk eller så som röstar i det valet skriver under på att Sverige inte ska vara ett system som bygger på tillit och mellanmänsklighet, att bildning och kontext och förståelse är överflödigt.

Det är val i Sverige imorgon, och eftersom det här är en fotbollsblogg så ska jag damma av en gammal berättelse jag berättat ett par gånger förr. Apropå ett val, ett parti, allt och ingenting.

I boken Comment ils ont tué Tapie (Hur de dödade Tapie), utgiven nån gång i slutet av 90-talet, skriver André Bercoff om Bernard Tapie, mannen som förde Olympique Marseille till världstoppen och i fördärvet på ett par år. Han skriver om hur främlingsfientliga Front National höll ett möte i hans Marseille, och hur vänstermannen Tapie – till allas förvåning – bad om ordet.

Han ville prata flyktingpolitik. Han hade ju hört hur snacket gått, hur ilskan mot invandrarna tog sig alltmer råa uttryck, och nu ville han ge sin bild av det hela. Visst, sa han, det var ett problem med araberna och negrerna, och han hörde ju att mötesdeltagarna mest av allt ville skicka ut dem ur Frankrike. Men Tapie tyckte inte att det räckte.

– Nä. Alla araber och svartingar skulle samlas ihop på ett fartyg, sa han. Man skulle skicka ut faryget en bit på havet, och när det kommit tillräckligt långt ut så skulle man be franska flottan att sänka varenda skepp.

Det blev totalt tyst i salen. Dödstyst. Sedan började någon jubla, och fler följde efter. Till slut applåderade hela salen intensivt.

Då tog Tapie mikrofonen igen. Han hade tre meningar kvar att säga.

– Det var det jag visste. Ni är ett gäng rasistiska fascistsvin. Ni har just själva bevisat det.

Gå och rösta nu. Vi hörs i nästa vecka.

/Simon Bank