Det var i alla fall en annan sorts kramp.
Sverige gick in med samma sorts offensiva lust och mod som mot Skottland, Erik Hamrén fattade sina val (Wernbloom och Lustig), och det är det vi betalar en förbundskapten för att göra: ha sin idé, följa sin idé, vilja sin idé.
Men fotboll är fortfarande fotboll, vilket bland mycket annat innebär att bollen ska in i mål, och den biten låste sig före paus. Spelmässigt fanns det brister här och var, individuellt mer än i strategi. Behrang Safari gjorde sin sämsta halvlek sedan han blev en fullvuxen landslagsman, Majstorović och Elmander drällde bort varsin boll – och en av de stora skillnaderna mot nu och då är att det här laget har ett tunnare säkerhetsbälte.
Eftersom ytterbackarna och åtminstone en innermittfältare drar iväg framåt så fort som de får ett andetag över så har man inte riktigt råd att söla bort bollar långt ner i planen. Ungern hade exakt de tankar i sitt spel som vi skrivit om i en vecka. Första blicken framåt, snabba uppspel, tre rusande spelare mot en sjunkande backlinje.

Ungern hade halvchanser och missade. Sverige hade helchanser och missade dem också.

Zlatan borde gjort ett, minst. Elmander hade en bra chans. Ola Toivonen och Emir Bajrami hade varsitt fint läge. Zlatan spelade ännu djupare än vanligt, nästan som en renodlad tia – och han var fullkomligt lysande i en halvtimme.
Sedan hackades spelet sönder, tills vi stod i en korsning vi verkligen känner igen, med en ny karta.
Kvalmatcher, måltorka, en klocka som börjar hoppa två sekunder per sekund. En olycklig skada (Anders Svensson), lite otäcka vibrationer. En olycklig skada till (Andreas Isaksson), lite läbbigare vibrationer. En tredje olycklig skada (Johan Elmander)…
Och vidriga vibrationer, rakt av.

Erik Hamrén har haft en sagolik tur med skador och sjukdomar under hela sin tid som kapten. Det här var kvällen när alltihop kom tillbaka och slog honom i nacken.

Svenssons skada förändrade balansen, Isakssons kastade in Johan Wiland på ett landslagsdjup han aldrig varit i närheten av, Elmanders tog varenda marginal och skrynklade ihop den till ett liten blågul papperstuss.
Jodå, vi fick se ett test.

Jag är nu ingen tränare, men jag tror att det är precis den här sortens svar man vill ha på sina prövningar. Man vill ha en Kim Källström som tar sin petning som ett proffs och skickar fram djupledsspel till Sebastian Larsson, som tar sin petning som ett proffs och skickar in ett kanoninlägg rätt i pannan på en flinande Pontus Wernbloom.

När Sverige väl kunde spela lite lägre hade Ungern inget att ställa om på och gjorde det inte heller. Wernbloom fick en Källström-hörna på pannen och petade flinande in en egen retur för 2–0.

Äh, jag vet inte om han flinade när han petade. Jag antar det bara. För att han brukar flina. Och för att det här är en kväll då svenskar i gemen gör det.

(inklusive Svennis:
Môcke bra: Sebastian Larsson.
Môcke, môcke bra: Zlatan Ibrahimović.
Môcke, môcke, môcke bra: Wernbloom-boom-boom)

/Simon Bank
PS. Och vad hände egentligen med Big Man Sami and his merry bunch?