Någon gång mitt i första halvlek, i höjd med 3–0, började jag följa Turkiets och Hollands matcher lite mer noggrant. Ungefär samtidigt gled Olof Mellberg över i övertändnings-läge. Han skällde ut domaren för en billig frisparksblåsning på egen planhalva, innan han skenade upp och satte dobbarna rätt in i hjärtat på Simone Bacciocchi.

Det var ungefär som när festens roligaste kille just fått i sig en öl för mycket, den som förvandlar honom till kalas-killer.

Ja, och här sitter vi nu, när svetten långsamt dunstar bort från Madsen Square Garden. Rivna blomkrukor, krossat glassplitter, nerrivna gardinstänger och en tv som kastats ut genom fönstret (jag skriver metaforer här, San Marinos våldssupportrar är ini helvete mycket snällare än sitt ruggiga rykte).

Sverige manövrerade ut lilleputtarna precis som de skulle, med fart och bredd och i alla fall hyfsat tålamod innan de gav sig in mot mål. Zlatan Ibrahimović fick sitt välkomnande, sina sånger och sitt tidiga mål. San Marino gav honom marginellt mycket mer motstånd än vad San Mino skulle gjort, och det var mycket behagligt alltihop. Tills lagets mest rutinerade spelare, en ex-kapten med 104 landskamper under bältet, gick in som en frustande junior och sparkade bort sig själv från 2010 års viktigaste fotbollsmatch.

Det är förstås inte acceptabelt, någonstans.

Inte i någon match, och absolut inte i en match man leder med 3–0 mot San-jävla-Marino när Holland väntar runt hörnet.

Partyt tappade fart där – även om det förstås var väldigt, väldigt vackert att se kollektivlyckan över att truppens meste truppspelare Andreas Granqvist jobbade in 4–0 direkt – men vi hann se en del så länge som det fortfarande fanns lite rörelse i den:

•Kantspelet var bra. Safari har bra kvalité i sitt inläggsspel, Sebastian Larsson klev in och lämnade korridoren åt Lustig.
•Ola Toivonen var med i den här matchen, när Zlatan spelade prima punta kunde han vandra hem och hitta på saker.
•Emir Bajrami hade väldigt många fina diagonallöpningar utan att få vare sig boll eller betalt.
•Kim Källström och Sebastian Larsson har fötter som behövs för fasta även mot Holland.
•Zlatan Ibrahimović glänste ända tills han började försöka glänsa för mycket, började jaga mål.
•Vi hade en helt Wilande målvakt (a little complimentary extra something for our Gothenburg readers).

Det märktes knappt att Sverige spelade sista timmen med tio man, men om en månad är det Amsterdam och en helt annan sport.

Sverige hade behövt Olof Mellberg där.

Svennis?
Môcke bra:
Behrang Safari.
Môcke, môcke bra:
Zlatan Ibrahimović.
Môcke, môcke, môcke bra:
Sebastian Larsson.

/Simon Bank