Jo, jag tänkte ju vara nöjd med en poäng. Det skulle ju kännas fint och sansat och CL-vuxet på något vis.

Men inte så här. Inte när vi joggade runt med tre poäng i fickan halva kvällen. Inte när vi satt och nynnade Jingle all the way medan mörkret föll.

Jag vet inte om det var så att Bern-trippen var någon form av snabbspolning i europaspelandets ABC, men det var ett annat Tottenham som trampade ut ur spiltan ikväll. Passningssäkert, intresserat, intelligent, modigt. Och det vi tappade i Jenas bleka fötter tog vi igen med van der Vaarts blixtrande tam-tam-spel.

Både Werder Bremen och Tottenham är lag som kan göra fem mål vilken dag som helst. Och både Werder Bremen och Tottenham är lag som kan släppa in fem mål vilken dag som helst. Just den här dagen hann vi aldrig börjat tveka om vilket lag som var vilket innan töskarna hade släppt in två.

Jag älskar verkligen Allofs och Schaaf, men de har aldrig brytt sig om hur man får lag att försvara. Spurs stoppade in två bollar bakom Clemens Fritz, och hela backlinjen hade enorma problem med att försvara felvänt.

2–0, och en bekväm resa hem?

Well, That’s Just Not How We Do It. Vi har bråkat om det här med Benoît Assou-Ekotto förut, och jag hävdar fortfarande att det märks i hela hans sätt att spela att han inte bryr sig. Han skulle lika gärna kunna spela för vilken jävla klubb som helst, han skulle lika gärna kunnat spela för Werder ikväll, han skulle ha kunnat stå i en korvkiosk och sålt läsk – det är därför han struntar i marginaler (och drar en crossboll ner till egen hörnflagga), det är därför han står och hästsover på inkastet som följer (och låter Almeida nicka in 1–2 precis före paus).

Att Marko Marin utnyttjar sitt 100-0-övertag på Corluka är som det är, det är en fenomenalt fin liten minibosnier det där. Jag gillar honom väldigt mycket. När lottningen kom sa jag att det här var den galna gruppen, och jag kräver inte ens några applåder för den profetian.

2–2, en poäng, Spurs vann i alla fall läktarna lät det som. Kudos till Hugos farsa. Niva, that is. Not Almeida.

Mer galenskap? Jo, jag såg Twente–Inter med ett kvarts öga – jag är ju trots allt i Milano – och hela första halvlek var något slags rekordförsök i dumma bolltapp. Super-Mac Mariga är ju duktig och allt, men han är ingen innermittfältare som ska bära europamästarna. Varje gång jag tittade upp förlorade Inter boll på väg fram, och Twente hade både fart och frisparksfötter för att utnyttja det.

Rafa Benitez satt på bänken, hörde hemmapubliken sjunga You’ll Never Walk Alone – och tröstade sig antagligen med att den förre killen också startade rätt segt i Europa för ett år sen. Coutinho kom in och ritade lite nya cirklar, flyttade om lite, och det kan vara exakt det Rafa behöver den här hösten. Det, och en Eto’o som fortsätter vara precis så bra som han är.

Resten?

Xavi-Messi-linjen före 1–1 var alla argument man behöver för att vända sig mot La Masia fem gånger om dagen. Jag såg inte Schalke, men antar att de fortfarande spelar alldeles för mycket långt och nu är krisen nitad i Gelsenkirchen.

FCK tog en imponerande och livsnödvändig trea i Parken, Bursaspor var kvällens största besvikelse och jag förstår om United hade svårt att vräka på sista halvtimman efter Valencias fruktansvärda och å-så-sorgliga skada.

Det kunde varit värre.

/Simon Bank

PS. Jelen sitter fortfarande kvar i hotellbaren med ett gäng polacker. Klockan har tickat en bit över elva, han dricker inte eller så – men när tycker ni att jag ska skicka honom i säng? Vad är gängse före en match mot Alessandro Nesta? Halvtolv?