Ahò. Roma spelar hemma mot Cluj ikväll, och vinner de inte kommer spöken att klättra på väggarna hemma hos Mister Ranieri. Väggarna i omklädningsrummet, i hans lägenhet, på insidan av bilen. Han kommer inte att kunna vända ryggen åt något håll utan att först titta i backspegeln för att se vilka gamar och gamla vänner som försöker knuffa undan honom.

Men det är förstås Totti det pratas om. Av naturlag och nödvändighet.

Dessutom fyllde han 22 igår. Eller möjligen 23.

I helgen var det Lazio-ikonen Paolo Di Canio som satt i tv och sågade Er Pupone strax under fotknölarna.

– Han är varken en mästare eller en ledare, sa Di Canio, och kritiserade Tottis uppförande efter Bayern-matchen (när han pratade om hur defensivt Roma varit).
– Giggs skulle aldrig göra så, men då talar vi om en riktiga campeoni och ledare, på internationell nivå.
De som undrar varför Paolo hugger Francesco är samma sorters människor som undrar varför skorpioner sticks. De gör det för att det ligger i deras natur.

Igår svarade Totti på sin blogg.

– Jag förstår honom. För att synas på tv måste han förstås prata om mig. Å andra sidan är han ju en expert på bandiere (flaggor/symbolspelare), så många flaggor som han viftat under sin korta karriär…

Ja, och när Totti är klar med Di Canio så kliver Prandelli in och säger, diplomatiskt, att det förstås är en himla fin tanke, det här med Cassano och Totti tillsammans igen. Varför inte i landslaget? Han gillar ju spelare med kvalité, och Totti har alltid visat kvalité.

Och så har Luca Toni klivit in och hyllat Totti, så där som man gör när det blåser lite. Jorden har alltjämt sitt centrum just i Rom, mitt i Francescos och Ilarys trädgård, där tiden står alldeles, alldeles stilla.

Eppur si muove.

Ja, och själv håller jag mig i Amsterdam, som ni märkt. Ajax–Milan om ett par timmar, Ronaldinho på bänken. Nya tider. I dagens tidning skriver jag – som jag gjort på bloggen förut – en liten bit om vad som egentligen hänt med Ajax de senaste åren. Utrymmet räckte inte riktigt till att gå ner i alla vindlingar i den labyrinten, men texten är i alla fall en liten behändig karta över en klubbkris.

Nu ska jag på fotboll. Vi ses på andra sidan.

/Simon Bank