En stilla reflektion från höstens Spurs-höst, accentuerad av lördagens kontroversiella segermål på Craven Cottage.

Det har tamejfan sina fördelar att vara en Champions League-klubb.

Där vi tidigare förlikat oss med att en bortdömning alltid väntar runt hörnet tillhör vi nu de gynnades skara. Över en sommar har vi tagits in i det exklusiva sällskap som berättigar till de storklubbsfördelar som vi tidigare gnisslat tänder över hur Man United, Arsenal eller Chelsea åtnjutit.

* 21 augusti
Stoke tycks trycka in ett sent kvitteringsmål på Britannia. Peter Crouch bröstar visserligen bort bollen, men med blotta ögat ser han ut att vara i alla fall en halvmeter innanför egen mållinje. Stoke tenderar normalt sett att få en hel del domslut med sig på sin tryckkokare till hemmaarena, men… Inte den här gången. 2-1 Spurs, slut.

* 18 september
Wolves förnekas det som Mick McCarthy beskriver som ”a stonewall penalty” på White Hart Lane. Själva får vi en (visserligen korrekt) straff i andra straffområdet. Inte anmärkningsvärt i sig – hemma mot ett Wolves räknar vi med att ha domaren med oss – men är värt att inkludera för sammanhangets skull.

* 29 september
Rafael van der Vaart blir (korrekt) utvisad, men som kompensation får vi inte en, inte två utan tre högst tveksamma straffar i vår Champions League-premiär på hemmaplan.

* 16 oktober
Åsså nurå. William Gallas är en halvmeter offside när han sträcker sig för att styra in Tom Huddlestones distansskott. Han når inte riktigt bollen – som går in ändå – men linjedomaren höjer sin flagga. Klappat och färdigt, målet bortdömt – förutom att det inte blir så. Huvuddomaren Mike Dean  springer ut för att konferera, Huddlestone följer efter och sätter press och sedär…Offsideflaggan upphävd, målet godkänt och vi tar tre poäng med oss tillbaka hem till White Hart Lane.

Vart och ett för sig blir de här exemplen tendentiösa, men tendensen är odiskutabel. I synnerhet ifall man kontrasterar med hur vi brukade ha det.

Det är ingen slump, vettni.

/Erik Niva