”För mycket respekt”, säger Zlatan. ”Vi var för fega”, säger Erik Hamrén.

Jag tycker tvärtom.

Det gick att säga väldigt mycket om Lars Lagerbäcks landslag, det gick att tycka väldigt många saker om det. Mycket av det dessutom med all rätta.

Trots allt, viktigast av allt – jag tyckte ändå nästan ändå alltid om det laget.

Det var ett lag som ibland var lite väl medvetet om sina begränsningar, men som i alla fall gjorde allt de kunde för att kompensera dem.

Ikväll däremot… Ikväll tyckte jag verkligen inte om det svenska fotbollslandslaget.

Inte för att de förlorade, inte ens för att de blev utspelade och utklassade – utan på grund av sättet de spelade på, sättet såsom de fuskade sig igenom matchen.

Slarvigt. Slött. Övermodigt. Arrogant. Osympatiskt.

Alla vet att det är helt okej att vara kaxig så länge man ser till att backa upp orden, skaffar sig rätten att använda dem. När vi nu gör bokslut för en Hollands-vecka tvingas vi istället konstatera att landslaget uppfört sig som den allra värsta sortens substanslösa skolgårdsskrävlare.

Vi gick in i den här matchen och inbillade oss att vi var bättre än Holland. Faktiskt. Tanken är så bisarr att den är svår att ens formulera, men med facit i hand finns inga alternativa förklaringar. Ett ödmjukt, noggrannt, påskruvat fotbollslag gör helt enkelt inte den typen av misstag som blågult satte i system ikväll – även om man nu kan välja att försöka drapera misstagen i någon sorts självframkallad nervositetsflagg.

Ett fegt landslag med överdriven respekt spelar på säkerhet, lyfter bollen ner i korridorerna, samlar spelare bakom boll. Det chansar inte med stötbrytningar, det kastar inte inkast rätt in i banan på egen planhalva, fuskar inte i markeringen i eget straffområde och det kapitulerar inte så fort det blir uppenbart att det här inte riktigt skulle gå som det var tänkt.

Så funkar inte fotbollspsykologin.

Jag vet inte om ni tillhör dem som låtit er luras av hur svensk fotboll förändrats de senaste fem, sex åren. Ifall ni gått på myten om att vi numera mer eller mindre är ikapp topplagen vad gäller teknik, bollbehandling och passningsspel.

Listen up then: vi är inte ens i närheten. Ska vi kunna hävda oss mot riktigt motstånd förblir vår enda chans att jobba hårdare än motståndarna, med tydligare systematik, bättre organisation och större laglojalitet.

Det smärtar mig verkligen hur de som verkligen borde veta bättre – spelarna och ledarna runt det svenska fotbollslandslaget – ger intryck av att fullständigt sakna sådan självklar självinsikt.

Något litet uns av yrkesheder bärgades väl måhända i och med de sista 20 minuternas skenforcering, och givetvis har vi fortfarande en god möjlighet att gå till EM – men det här var inte det riktiga svenska fotbollslandslaget.

Jag skulle hemskt gärna vilja ha det tillbaka.

/Erik Niva