Ja, hur man än vänder sig en dag som det här så har man en stor, flaxande, skränande Liver bird i ansiktet.

Liverpool Football Club slits isär på den moderna fotbollens allra mest synliga altare, och det är svårt att tänka sig ett mer symboliskt offer. Bill Shanklys arv, hans fotbollssocialism, sålt för dollar som inte bryr sig ett skit. Den logiska slutpunkten för en hyperkonkurrens där värderingarna som delas av alla vaktas av ingen.

De senaste vändningarna behöver inte betyda något annat än ytterligare ett ovärdigt kapitel, vi vet inte hur affären kommer att se ut, om den kommer att gå igenom, om amerikaner byts ut mot mer kompetenta amerikaner eller inte.

LFC är fotbollsvärldens största sorgebarn hösten 2010. De är också världens största varningslampa, också för svensk fotboll. Om vi nu hamnar i en bolagiserad fotollsvärld – och det kommer vi att göra, förmodligen förr än senare – så får vi förstås en bättre ”fotboll”, mer pengar och bättre konkurrenskraft. Men om ingen bevakar värdena så är det inte värt ett dyft.

Sorgligt, är vad det är.

Och jag tänker inte ens göra någon övergång från det till Robert Enke, även om det är fullt möjligt att göra det. Det har gått elva månader sedan han hittades död, och i dagarna har hans biografi, skriven av journalisten/vännen Ronald Reng. Reng pratade ofta i telefon med Enke, som han lärt känna under tiden i Barcelona. De pratade i telefon samma dag som målvakten gick ut till tågspåren och hade bestämt att de skulle skriva en biografi tillsammans. Reng fick avsluta den själv.

Jag har inte läst boken, men tyska tidningar har publicerat utdrag ur berättelsen om en väldigt speciell målvakt.

Reng skriver om hur en artonårig, totalt sänkt Enke lät bli att gå till skolan i en vecka efter sitt första misstag som proffs. Om dikterna han skrev. Om hur han ofta drog sig undan från de andra, rent socialt, i sina klubbar men ändå var mycket omtyckt. Om hur han fick panikattacker under sin första tid i Benfica, pressad av prestationsångest. Om hans noggrannhet när det gällde material, teknik, allt som kunde göra honom bättre som målvakt.

– Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att intervjua någon som är så hänsynslöst öppen, säger Reng.

Enkes död blev startpunkt för en bred, svart diskussion som grep om sig även utanför fotbollen i Tyskland. Är depression tabu i samhället i allmänhet och i elitidrotten i synnerhet? Finns det ingen plats för svaghet? Finns det ingen hjälp? Debatten ebbade ut, elva månader gick, en biografi har kommit ut som tecknar bilden av en stor, sorgsen målvakt.

Och vad har förändrats efter Enkes död? Vad har fotbollsvärlden lärt sig?

– Ingenting, säger Steven Cherundolo, Enkes lagkamrat i Hannover til Welt am Sonntag.

– Bundesliga väntar inte på någon. Det är en snabb business, en avspegling av vårt samhälle. Man får bita ihop. I en klubb som går tungt och krisar pratar man inte om omtanke.

Enkes bäste vän Marco Villa intervjuas i Bild am Sonntag. Han håller med: Fotbollen har inte blivit bättre på att angripa depressioner.

– Det går väldigt långsamt, säger han.

/Simon Bank