Visst är det så att historien ibland rullar upp sig utan att vi kan göra något? Att manus är klart och att vi inte kan göra så mycket mer än att sitta och titta på?

När Mesut Özil, återigen: född och uppvuxen i Gelsenkirchen, spelar mot sitt Turkiet, inför 30 000 turkar i Berlin, så kan det förstås bara sluta på ett sätt. När han blir ifrågasatt, utbuad, utvisslad och ställd mot väggen så kan det förstås bara bli så här.

Prandellis Italien trampar vatten, Serbien är inte värda vatten, Holland gjorde sitt, BiH kom inte längre än en rammad ribba i Tirana och San Marino får det svårt att gå till EM den här gången också. Men det här var Mesut Özils kväll, och både vi, han och Turkiet kommer att minnas den när han är gammal och lallar runt i tofflor på hemmet.

Tyskland–Turkiet 3–0
2–0 (79) Özil.

/Simon Bank