Fredag, räfst, rättarting – och ett par riktigt fina fotbollsmatcher att se fram emot. Bra feeling, som Pep Guardiola skulle sagt.

Det händer saker därute, det rättsliga efterspelet till Genua-skandalen har kommit och utan att ha läst domen låter den sund; höga och likartade böter för arrangören och gästande förbund, och den sportsliga vinsten till Italien. Men det finns fortfarande kvar gigantiska, mörksvarta frågetecken kring vad polisen sysslade med, inte så mycket på Marassi som inför matchen. Det ska alltså ha lämnats detaljerade resplaner för de proffshuliganer som reste till matchen – ändå var de där, ändå var de inne.

Fallet Milos Krasić är mer… italienskt. Jag är lite sen på bollen, men eftersom svenska stormedier inte riktigt pumpat diskussionen hela vägen i botten så må det vara hänt. Det är alltså Milan–Juve i morgon, och enligt alla regler om italodrama så har det dykt upp en perfekt storm i veckan.

Från öster: Milos Krasić.

Från väster: Robinho.

Krasić-debatten här hemma följer samma trötta mönster (att filma är kriminellt och ska bestraffas till varje pris, att dra i en tröja i straffområdet är helt okej och bara jävligt smart). Han får två matcher, och okej för det, det var verkligen inte snyggt. Men i Italien finns aldrig en dörr som inte döljer en dörr till. Den här gången har eftersvallet både innehållit ett nygammalt maktspel, som visar antitesen av Juves tidigare position. För några år sedan satt de vid ratten i il Calcio, med en sportslig ledning som var bäst av alla och ett psykologiskt övertag på alla klubbar och alla makthavare.

Nu? Tja, Robinho spelar i Milan, gör så här och spelar vidare. Det är enkelt att förklara juridiskt – domarens bedömning går före – men i maktcirkusen blir det mest en bekräftelse på att Juve rent politiskt inte längre är vad Juve var.

Och apropå det så… var och varannan människa har ju tyckt till om den här affären. Mest uppmärksammat blev det när Mediaset-journalisten/Moviola-mannen/Berlusconi-anställde Maurizio Pistocchi gick ut och tog heder och ära av Krasić med det här uttalandet.

– Jag trodde att han var seriös, men han är bara en serb.

I efterspelet har det talats om rasism, och det är det förstås. Klockrent. Men även om det var ovanligt hårt så var det inte heller unikt. I italiensk press – och i Italien som helhet – har man närmare till att adjektivisera kring etnicitet. När de ska förklara varför Zlatan Ibrahimović gjort något förhastat eller så kan man utan att tveka återvända till ”hans slaviska blod”. Det som i Sverige skulle snabbstämplas som rasism kan glida förbi som självklarheter.

I just Pistocchis fall handlar det kanske mer om en annan sorts fördomar. Han är inte särskilt förtjust i Juventus. I radioprogrammet il Bianco e il Nero gick han så sent som igår till rasande attack mot Luciano Moggi, som han gjorde ansvarig för både Napolis och Torinos misslyckanden.

Moggis advokater har redan hotat med stämningsansökning. Och snart är det match. Vackert.

•••

Innan vi drar igång stora partitissima-trumman så händer det ju annat. I Italien en hyperintressant match mellan Inter och Genoa, men kvällens mest spännande krock har vi i München, när FC Bayern tar emot Freiburg.

I veckan köpte jag upp mig på Frankfuter Allgemeines megakloss till tidning för att läsa en text om Diego Maradonas kommande 50-årsdag – han fyller imorgon, som bekant. Texten var trist, men jag hitade en pärla på samma sportsidor: En långintervju med Freiburg-tränaren Robin Dutt. Eftersom jag är en idiot råkade jag slänga tidningen, men nu ligger den på nätet så då kan vi ge oss på den igen.

Dutt kommer ur samma Baden-Württembergska tränarmylla som Thomas Tuchel i Mainz, Ralf Rangnick, Jogi Löw, och U21-kaptenen Rainer Adrion. Offensiva, Stuttgart-skolade, moderna coacher.

Samtliga har det gemensamt att de specialiserat sig på kommunikation och tydlighet, och i Dutts fall har det varit extra viktigt. Han har själv immigrantbakgrund (hans pappa kom till Tyskland från Indien på 60-talet) och hans spelare kommer från tolv olika länder. Så vad betyder integration för honom?

– Att man på ett naturligt sätt och med rätt hastighet skapar ett välbefinnande mellan människor som redan finns här och människor som kommer hit. Vi kan inte förvänta oss att någon kommer hit från Afrika och lär sig alla våra regler på en vecka.

Intervjun görs i skuggan av Angela Merkels lika spridda som misstolkade uttalande om ”den uttjänta multikultin” (det var ett hårt utlåtande, men inte lika hårt och definitivt som det skildrats här och var: hon tror fortfarande på invandring).

Dutt menar att sporten på många sätt kommit längre än övriga samhället när det gäller integration, av nödvändighet.

– Det handlar om att ge och ta, och vi måste hela tiden definiera: Vilka gällande regler har spelaren med sig, och vilka regler har vi som han inte kan ställa sig över? Ta ämnet mat, som fläskkött. Eftersom det är en bindande lag för vissa att de inte kan äta det är det ingen poäng med att diskutera det. Tron är väldigt viktig. I vårt omklädningsrum ser du spelare som tar fram en bönematta och ber. Det är inte så att alla måste hålla tyst då, men man stör inte varandra. När det gäller exempelvis punktlighet är det något annat: Vi har regler i Tyskland som alla måste följa.

Måste man som tränare känna till sina spelares religion?

– Jag vet att spelarna är troende, och jag vet vem som är mycket religiös eller mindre religiös. Men jag har inte hållit enskilda samtal. Vi har inte heller haft det som man kan ha det när man tränar utomlands, att man måste anpassa träningstiderna efter när spelarna måste gå och lägga sig. Jag har inte behövt bryta träningar för att någon måste be.

Vore det tänkbart?

– Jag hade velat prata med spelaren och skaffat mig en bild av innebörden. Men det vore nog svårt, att få alla 24 spelarna att anpassa sig efter en. Frågan är om det skulle skada lagets prestation. Integrationen är inte huvudmålet. Huvudmålet är den sportsliga framgången.

Och där någonstans finns nyckeln. I fotboll satsar man stora pengar på spelare, man har inte råd att slarva med integrationen. Det kostar för mycket, man har ett tydligt resultatmål. Tydliga regler, tydliga möjligheter, en tydlig delaktighet och ett tydligt resultat.

Läs hela intervjun med Dutt, den är värd det. Den handlar om integration, trots att Dutt inte ser Merkels problemställning i sitt arbete.

– Nä, om man arbetar med spelare från elva, tolv olika länder varje dag så börjar man tänka: Lever vi i en annan värld, eller varför är det här ingen frågeställning hos oss?

/Simon Bank