Två dygn i 40-gradig feberkoma? Inget vidare, I’ll tell you that, men som vanligt hade det onekligen kunnat vara värre.

Jag hade ju kunnat sitta fast 622 meter under jorden i 69 dygn.

Ni får ursäkta att det här inlägget kommer några timmar senare än jag tänkt mig. Det är ju som det är. Ibland är det bara att bida sin tid och vänta.

Vid det här laget har ni kanske redan hört att en av gruvarbetarna som vinschades upp ur det där chilenska helveteshålet är en gammal storspelare. Franklin Lobos kallas inte ”El Mortero Mágico” – ungefär ”Den magiske bombkastaren” – utan anledning. I början av 1980-talet var han den stora stjärnan i det Atacama-lag som blev odödlig genom att föra klubben från den där obetydliga, avskärmade lilla gruvstaden Copiapó hela vägen upp i högstaligan.

Ända sedan dess har Lobos varit en folkhjälte i Copiapó. Inte minst för att han så uppenbart förblev en man bland alla andra i staden, trots att han till och med spelade landslagsfotboll för Chile.

Rik blev aldrig Lobos på sin fotboll, i alla fall inte på pengar. Efter karriären började han köra taxi, men när universitetsutbildningarna för hans två döttrar skulle betalas räckte rätt och slätt inte pengarna längre. Så Franklin Lobos gjorde vad Copiapó-män alltid gjort när familjen skulle försörjas – han gick ner i gruvan.

Det tog inte ens ett år innan han blev instängd där nere, då en brand bröt ut och utgångarna blockerades. Luften i gruvschakten fylldes alltmer av rök, giftiga gaser och en växande panik. Den gången tog det ett knappt dygn innan han undsattes.
– Nu vet jag vad det innebär att fylla sina lungor med smuts och rök för att få ihop tillräckligt med pengar för att ha råd att se fotbollslaget spela, sa han då han räddades.

***

Mot slutet av sin karriär spelade Lobos tillsammans med chilensk fotbolls kanske allra mest kända export, Iván Zamorano. Han gjorde intryck.
– Redan från början hade han en aura av ledarskap runt sig. Jag tror att djupt där nere – instängd – så har han tappat ur den där energireserven man såg när han spelade. Han var en känslosam man som fick med sig hela sitt lag in i matcherna. Jag är övertygad om att han är väldigt viktig för att hålla dem vid liv därnere.

***

Genom alla de här 69 dygnen har fotbollen fungerat som en sorts mental livlina för gruvarbetarna. Efter en dryg månad under jord ordnade räddningsteamet så att de kunde se vänskapslandskampen mellan Chile och Ukraina, genom en sorts fiberoptisk kabel.

För de som inte förstår kunde det tyckas vara väldigt mycket ansträngning för något i grunden meningslöst, men projektet kom till på initiativ av de läkare och psykiatriker som observerade männen. De behövde något som stärkte deras livsgnista, något som fick dem att orka fortsätta kämpa. De behövde fotboll. Det chilenska landslaget kom ut till landskampen mot Ukraina i tröjor med texten: ”Fuerza Mineros”. Franklin Lobos live-kommenterade nere i hålet.

***

Världsmästarcentern David Villa är en av de européer som följt gruvdramat med allra störst intresse. Han kommer ju själv från en sådan bakgrund. Hans farfarsfar tillhörde den där gamla stammen av starkt politiserade gruvarbetare, en sådan som kallades ”Trotskij” av sina kamrater och som döpte sin dotter till ”Libertad”. Både Villas farfar och far följde honom ner i gruvan. David Villa själv hade garanterat också gjort det, om det nu inte varit för hans målsinne.
– Inget verkar förändras nere i gruvorna, och det är en värld jag själv har levt i. När du varje dag tvingas vänta på att din pappa ska komma hem välbehållen lär du dig uppskatta de små sakerna och att arbeta hårt. Du blir ödmjuk, att härda ut och fokusera på det som faktiskt är viktigt.

David Villa såg tidigt till att skicka ner två signerade tröjor till gruvarbetarna. En med en allmänt uppmuntrande hälsning, en med ett personligt meddelande till Franklin Lobos.

***

En dag i förra månaden tog Franklin Lobos den underjordiska telefonen för att prata med sin dotter uppe på ytan. Men den dagen hade hon en överraskning till honom. Vid luren väntade tre av hans gamla lagkamrater från Atacama-tiden, tre män som rest från New York i norr och Buens Aires i söder för att stötta honom.

Lobos började gråta.
– Jag trodde aldrig att ni skulle komma.
Ramón Climent svarade:
– Vi kommer alltid att vara lagkamrater.

För snart 30 år sedan var alla fyra med i matcherna mot O’Higgins i den chilenska högstaligan, matcher som ofta urartade på grund av sitt fysiska spel. När den specialbyggda räddningskorgen till sist kom ner för att hämta upp gruvarbetarna manövrerades den av en viss Manuel Gonzales. Han spelade för O’Higgins på den tiden.

De två männen hade inte sett varandra sedan de var rivaler för flera årtionden sedan. Nu sa Gonzales tyst till Lobos:
– Vi fotbollsspelare håller ihop.

Därpå åkte de upp till ytan. Franklin Lobos vinkade lite, kramade om sin dotter innerligt. Sedan fick han tag i en fotboll och började jonglera.

/Erik Niva