Italigen. För tredje gången på två veckor. Milanohöst och tung himmel, men inget som inte en snabb promenad genom Brera, med kaffe och briocher, kan ordna.

Av alla dagens tidningsuppslag är det i särklass intressantaste (ja, inte ur ett polarisen-smälter-fattigdomen-ökar-Daniel-Westling-hänger-med-Carla-Bruni-och-snart-ska-vi-alla-dö-perspektiv, men ni fattar) det där Gazzetta dello Sport äntligen släpper sitt krampaktiga grepp om den där hemliga bilden de suttit och skrockat över sedan Inter lekte med Werder Bremen i onsdags (bonusfakta: det var tionde gången på tre år som Werder släppte in minst fyra mål i en match).

Såg ni matchen så såg ni att Sammy Eto’o firade sin tripleta med att sno en kamera och plåta Whiskey Sneijder.

Och nu kan vi alltså konstatera att Eto’o faktiskt är en riktigt duktig fotograf också. Fo real.

Annars då?

Äh, jag är i Milano och måste ut och se vad stan har att erbjuda mig innan jag sätter mig och försöker jobba ur mig en massa bokstäver till tidningen. Men något mer ska vi väl kunna bidra med. Det är ju ändå fredag. Men vilket spår ska vi välja?

Lite tekniska nummer kanske?

Fransk fotboll?

Lite musik?

Ett inlägg i debatten om synen på unga kvinnors predestinerade öde som konsumtionsmaskiner, där varje steg åt ett annat håll är en revolution av kopernikanska mått?

Jaja. Jag hör er. Ni får lite av varje.

Mélody Donchet är 20 år, men har redan tvingats sluta med fotboll på grund av en knäskada. Så hon började jonglera istället, och idag är hon bäst i Frankrike på freestyle. Jag är ingen superfan när det gäller freestyle (är det fotboll? är det gymnastik? är det Hatem Ben-Arfa?) men jag är inte sämre än att jag kan uppskatta en hyfsad könskonservativ bolluppvisning när jag snubblar över en.

Och när jag nu ändå har er på tråden – och den smala, franskfeministiska tråden dessutom – så vore det ju idioti att inte ge er höstens mest dialektiskt intressanta politiska protest på köpet. Jag vet inte om ni är bekanta med organisationen Ni Putes, Ni Soumises, ”Varken horor eller Förtryckta”, men det är en stödsammanslutning för att ge en röst åt kvinnor i Frankrikes förorter, de röstlösas röstlösaste/de marginaliserades mest marginaliserade. Ni Putes arbetar för att synliggöra problem, protestera mot våld mot kvinnor och för att starta vettiga integrationsprocesser. I veckan gav sig semi-travestin Mi-Putes, Mi-Soumises (halvhoror, halvförtryckta) ut på Paris gator för att testa det franska förbudet mot att bära niqab eller burka i offentliga miljöer. Om man nu gillar problematiseringar, provokationer, dialektiska bilder och shorts så blir det inte mycket bättre.

– Vi är inte ute efter att vare sig attackera eller degradera bilden av islamister, var och en får köra sin grej, utan snarare att ifrågasätta våra folkvalda som gått hela vägen till att rösta igenom en lag som i stora delar är mot konstitutionen, förklarar de två 20plus-tjejerna i ett inlägg på webbsidan rue89.

Allez les niqabitches.

/Simon Bank