En bläckfisk är död, men någonstans måste vi hitta kraften att gå vidare med våra liv. Låt oss gemensamt i denna sal sjunga We Shall Overcome och ägna ett par minuter åt den här veckans världspolitiskt viktigaste händelse.

Och då snackar vi inte blötdjur.

Elfenbenskusten, landet där Sven-Göran Eriksson gjorde ett diplomatinhopp i somras, går till val på söndag. Det kan betyda allt, och det kan betyda mindre, men framför allt betyder det att ett land som sedan militärkuppen 1999 legat i en konstant militärpolitisk kris kan hoppas på ett nytt liv.

Vägen dit har inte varit vare sig rak eller kort.

Det är 20 år sedan Elfenbenskusten höll sina första flerpartival, sedan dess har landet slitits i hundra riktningar, mellan stammar och intressen och internationella påtryckningar. De val som hållits har innehållit otäcka diskussioner och definitioner av vilka som ska ha rätt att rösta – man har pratat om ivoirité, en genetisk bestämning för att exkludera immigrerade invånare och invånare från de norra delarna av landet – och det senaste valet, det som skulle hållits 2005, fick skjutas upp och sedan ställas in eftersom ingen kunde garantera vare sig rättvisa eller säkerhet.

Socialisten Laurent Gbagbo är alltså fortfarande president, i brott mot konstitutionen – men eftersom det är ovanligt att sittande presidenter förlorar val i Afrika är han favorit den här gången också, trots att de senaste tio åren varit mörka år i Elfenbenskustens historia. Av de tretton motkandidaterna ses 76-årige ex-presidenten Henri Konan Bédie och förre premiärministern, den europatillvände Alassane Dramane Ouattara, som de främsta utmanarna.

I vintras följde jag Afrikanska Mästerskapen från Frankrike, och medan Erik Niva satt på en flygplats och funderade på om han verkligen skulle åka ner och bevaka turneringen efter dödsskjutningen mot Togos spelarbuss. Fransk tv visade en minidokumentär inifrån Togos och Elfenbenskustens spelartrupper efter skjutningen, och även om det inte var någon överraskning så blev det återigen nästan chockartat tydligt vem det är som bestämmer i Elfenbenskusten: Han heter Didier Drogba och är mer än en lagkapten.

Erik skrev, och fem minuter in på Téléfoots dokumentär ser ni mötet vi pratar om.

Om vi ofta överdriver fotbollens betydelse så är Elfenbenskusten ett av de länder där vi kan bottna fullt ut när vi överdriver – eftersom det helt enkelt inte är möjligt att göra det. Den som vill ta upp deras moderna historias höjdpunkter kommer alltid att fastna med fingret på två bestämda punkter – de två gånger landslaget kvalade in till VM i fotboll.

Nu är det val, FN har sina valobservatörer och 500 extra fredsbvarande soldater på plats, och det finns en chans för ett nytt Elfenbenskusten att visa sig. Splittringen mellan etniska grupper handlar numera lika mycket om den djupa ravinen mellan det unga, utåtriktade Abidjan (där den absoluta merparten av befolkningen är ung, runt 20 år gammal, och de etiska distinktionerna tunnats ut) och den mer oförsonliga hållning som finns ute i provinserna.

Det har tagit år att komma hit, det sista hindret har varit att upprätta en röstlängd. Den oberoende kommision som till sist tillsattes för att göra det har arbetat med två listor – en vit för de definitivt ivorianska, en grå för de där man inte kunnat bestämma nationalitet – och det har förekommit försök att manipulera listorna.

Processen har kostat tre miljarder, vilket gör det här till ett av världens dyraste val. Kan det leda någonstans? Kan det föra tillbaka ett krigsplågat, splittrat land till positionen de hade förr, när Elfenbenskusten sågs som ett föredöme i Afrika? Eller blir det nya bråk, nya krig, nytt förfall?

Ett lyckat, rättvist val kan vara ett första, stort steg åt rätt håll. Ett misslyckat, våldsamt val skulle vara förödande på alla sätt som finns.

Och fotbollen? Baky Koné kommer från nord, Arthur Boka kommer från syd, Gervinho kommer från öst, Didier Zokora kommer från väst.

De är och förblir det bästa exempet som finns på att ett enat Elfenbenskusten är möjligt, och de har ägnat det här året åt att tala om det i en stor kampanj för ett rättvist och demokratiskt val. Det finns få fotbollsspelare i världen som bär ett lika stort ansvar.

/Simon Bank