Men herregud, vilken fenomenal fotbollssketch.

Mohamed Sissoko tar ner bollen på bröstet, och kommer helt fri med Abbiati och chans att avgöra alltihop. Han forsar fram, och när han ska avsluta drar han till med all sin franskmaliska älgkraft och får en perfekt träff – en halvmeter vid sidan av bollen.

Om det inte fanns någon boll i fotboll hade Sissoko varit världens bäste spelare, men nu hade han kunnat stå där och veva i två veckor utan att få in bollen i mål. Istället får han i nästa moment bollen lite för långt ifrån sig, vilket ger Alex Del Piero chansen att stoppa in den i målet i stället.

Milan–Juve 0–2, och Milan kom inte ikapp.

Det var det här ni ville, va? Det var så här du tänkte, Agnelli?

Det gamla Juventus grinta och ordning och moral, stöpt i en chievosk Delneri-form för 2010-talet?

För första gången på fem år åker Juve till San Siro och slår Milan, ett bra Milan, och det är den mest imponerande insats de gjort på många, många år. De kom utan ett halvt lag, inställda på att försvara sig, och de fick hela sitt försvarsskelett utryckt ur kroppen när Chiellini haltade av från uppvärmningen.

Ändå.

Eller… kanske just därför. Milan satte tänderna i Juventus, de kunde lett med 3–0 efter tio minuter (Ibrahimovićs och Patos bästa minuter på hela matchen), men Juve var här för att arbeta hjärtat ur sig, lojalt och konsekvent. De kunde inte gärna göra något annat med den här uppställningen. Ligga rätt, göra rätt, jobba rätt. Felipe Melo var ett skämt i Italien, men ingen skrattar längre när han går in på den här planen, mot det här motståndet och styr Milans spelvägar åt fel håll i varje anfall.

Milan var bra med bollen, men Juventus var fullkomligt lysande utan den. Det var den sorts fotbollsmatch som inte existerade i italiensk fotboll för 20 år sen, med bollpress och tempo. Och det var ett resultat som är omöjligt att värdera för Juventus.

Så här långt har Miloš Krasić burit hela klubbens optimism på sina axlar. Ikväll fick de för första gången ett riktigt tecken på att de är på rätt väg som lag också.

Milan? De var det bäst spelande laget, förstås, men var lite för oskarpt. Zlatan gör ett fysiskt monstermål, och många fantastiskt bra saker – men han blandar ut det med för många tekniska misstag som han inte brukar göra. Pato försvinner ur matchen och kommer inte tillbaka. Pirlo hade för lite boll och Gattuso för mycket.

Men Milan står ut med det här. De lider i ett dygn eller två, men de vet vad de kan och att de är bra.

Det vet, numera, Juventus också.

•••

Ja, och en kväll som den här känns det som att det är på sin plats att tala om att Gianluca Rocchi var en av planens absolut bästa aktörer.

/Simon Bank