Erik Niva gick till kaffeautomaten, när han kom tillbaka hade det gått ett år. Good to have him back, vore han inte vegetarian hade jag hämtat en en gödkalv och slaktat den med mina bara händer.

Sin tabloida vana trogen går han förstås in och fokuserar på konflikterna direkt, nu när det vankas EM-kval. Vi har ju vant oss vid något annat, mer konstruktivt, här i bloggmiljön. Samförstånd och samarbeten och sånt.

Låt oss fortsätta på det spåret.

Förra veckans stora sportpolitiska händelse såg vi i Berlin, som bekant. Tyskland och Turkiet delade upp Olympiastadion mellan sig, tyskturkar och turktyskar formulerade sina identiteter en bit in på 2000-talet och den fine Mesut Özil stod mitt i och såg världen rotera runt sig. Inför matchen hade han i en Focus-intervju gett sin egen bild av det politiska landskapet i Tyskland, inklusive en hyllning av kanslern Angela Merkel och en sågning av rasbiologen Thilo Sarrazin.

– Jag önskar från hjärtat att det kommer en tid då hela Tyskland känner sig som en stor familj. Vi lever alla tillsammans, och många turkar har tyska pass, jag vill ha en integration. Det är trist att det fortfarande finns en sån här diskussion.

Och Merkel?

– Jag är ett stort fan av henne, så klart, jag beundrar vad hon uppnåt, vad hon gjort för Tyskland.

 

Özil hade järnkoll på allt som hände ute på planen, men efteråt hade han lika usel klädkodskoll som en Puyi i ett spanskt VM-omklädningsrum.

Merkel kom in, och där stod Özil i bar överkropp och försökte prata om livet. Eller, det var väl mest kanslern som pratade, och bland annat gav hon goda råd inför landslagets resa till Kazakstans huvudstad.

– Astana är en konstgjord stad ute i öknen, förklarade Merkel. Men de har en bayersk ölhall!

Ja, och saken är den att hon borde ju veta.

Kazakstan–Tyskland är nämligen, precis som Tyskland–Turkiet om än av andra skäl, lite mer än en vanlig fotbollsmatch.

Kazakstan är, det vet ni, ett speciellt land. Världens nionde största, rikt på resurser men ändå outvecklat och lett av diktatorn/presidenten Nursultan Nazarbajev, en ledare som tillsammans med sin familj beviljats livslång immunitet. Det där brukar, generellt, inte vara ett tecken på demokratisk hälsa i ett land.

För två år sedan åkte Horst Kohler, Tysklands dåvarande president, till Astana för ett möte med Nazarbajev. Astana är en speciell stad, Nazarbajev bestämde för tretton år sedan att hela administrationen skulle flyttas ut i öknen och att Astana skulle bli huvudstad. Japanske (numera avlidne) superarkitekten Kisho Kurokawa hyrdes in för att rita stadsplanen, engelske postmodernisten Norman Foster (han som ritat projektet Nya Slussen i Stockholm) uppörde en gigantisk pyramid som döpts till Freds- och försoningspyramiden.

Kort sagt motsvarar Kazakstan fortfarande nidbilden av en centralstyrd öststat med en blandning av stora resurser och ett demokratiskt underskott. De strävar mot Europa, vilket märks i fotbollen: Trots att nästan hela landet tillhör Asien så spelar Kazakstan sin fotboll i Uefa.

När Tysklands president kom därifrån 2008 hade han spikat två gigantiska projekt:

2009 var Kazakstans år i Tyskland. 2010 skulle bli Tysklands år i Kazakstan.

Stora pengar i rörelse. Tyskarna skulle dra igång glasfabriker, resurser för laserteknologi, avtal till ett värde av 2,5 miljarder tecknades omedelbart. Kazakstan skulle samtidigt investera 350 miljoner i den tyska ekonomin.

Den 3 februari i år blåste tyska ambassaden i Astana högtidligt igång det tysk-kazakska året. Bremens världsberömda kammarorkester spelade. Konst- och arkitektutställningar höll vernissage. Kazakstan levererar naturgas till Tyskland, tyska teknikjätten Siemens skriver samarbetsavtal med Kazakstans motsvarighet till SJ, värt fyra miljarder.

I somras var Angela Merkel på plats i Astana för att skriva på avtal värda ytterligare 20 miljarder, hon slog fast att Kazakstan är Tyskland överlägset viktigaste affärspartner i centralasien.
– Tyskland kan bidra mycket till Kazakstans industrialisering, sa hon.

Ja, och ikväll möts de alltså i fotboll.

Det finns inga kazaker i die Mannschaft, men det finns tyskar i Kazakstan. Gamle Dortmund-spelaren Bernd Storck har tagit över som förbundskapten (i VM-kvalet senaste hotade han sina spelare med sparken om han kom på dem med att byta tröjor när de mötte England), och till vänster på mittfältet spelar Heinrich Schmidtgal, Rotweiss Oberhausen-spelaren som bott i Tyskland sedan han var två år gammal.

– En kanonmatch. Jag försöker göra mitt bästa och bara njuta, säger han.

Tysklands vill göra Kazakstan till sin absoluta nyckelpartner i Centralasien (de är inte ensamma: Telia satsar hårt i Kazakstan, häromåret tog Göran Persson emot president Nazarbajev i Stockholm, Bosse Ringholm har varit i Astana för ytterligare möten), men i Kazakstan råder fortfarande utbredd censur mot media och kontroll av kommunikationen över internet. Trots utlovade reformer är landet fortfarande lågt rankat i människorättsorganisationers granskningar av demokratin.

Å ena sidan kan affärsutbyten öppna demokratiska dörrar, å andra sidan finns det inget som luktar lika lite som pengar.

Och ikväll är det fotboll i Astana, bara så ni vet. Kazakstans officella mål är att gå till EM 2016.

•••

Två små PS så här på slutet: inför kvällens matcher:

Karpen Gina har alltså tippat att Italien–Serbien slutar 2–2, efter mål av Chiellini och Cassano. Spräng spargrisen.

Och om det krisar för Tyskland så vet vi, sedan förra veckan, att de har en hyfsad högerfot på bänken.

/Simon Bank