– Jag är guds son (om Maradona är gud, då).

– Nä, bara för gud (när Arsène Wenger frågade om han var rädd för något).

– Only God can judge me (tatuering).

Jodå, när Mino Raiola ger en fint öppenhjärtig intervju till GQ så får vi en pusselbit till i bilden av Zlatan och hans förhållande till gud. Jag slås mest av att även om han har kvar sin humor så kan jag sakna den där kombinationen av självklart skämt och självklart självförtroende som var hans modersmål när han var 20, 22. Det finns förstås fortfarande kvar, men inte lika frekvent.

Det fanns mycket i det där GQ-reportaget (inte bara bilderna av Mino nere i Monte Carlos hamn eller Mino utfläkt på kontoret) som förtjänar att berättas. Vi kan väl se det här som ett litet bonusspår, enbart för alla som gjort sina läxor och städat sitt rum:

Storyn om Raiolas och Moggis gemensamma öden och äventyr.

Del 1: SVURNA FIENDER.

Det börjar 1992, inför Uefacup-finalen mellan Torino och Ajax. Mino skule träffa Moggi.

– Jag bad om ett möte, vi bestämde klockan tolv, och som en duktig holländare så var jag där i god tid före tolv. När hans sekreterare bad mig slå mig ner i ett rum verkade det som att jag hamnat i ett väntrum hos tandläkaren. Det var mer än 20 personer där. Klockan blev kvart över, inget hände. Den blev halv, fortfarande ingenting.

– Hon upprepade att jag skulle ha tålamod, men jag var impulsiv, till och med arrogant, så jag blev så arg att jag såg svart. Men först bad jag dem säga till dottor Moggi att han var oförskämd. Jag hittade Moggi på restauang Urbani en timma senare, och gick fram till hans bord. Jag sa vad jag tyckte, att han behandlat mig illa. Och han… ”Men vem i helvete är du? Vad vill du?”.

–– Jag svarade: Det kommer du få se den dag du vill ha en spelare genom mig.

DEL 2: FÖRHANDLING.

Den där dagen Mino pratat om dröjde nio år, en bit in på 2000-talet.

– Jag hade redan tagit flera spelare till Italien; Bergkamp och Jonk till Inter, Vant’Schip, Kreek, Peters, Vink. Jag hade öppna kanaler till Gino Pozzo, Spinelli, Piero Aggradi, min mästare. Alla sportchefer som var intresserade av holländska spelare gick genom mig. Inför klubbarna presenterade jag mig såhär ”Jag är emot Moggi”. Jag sträckte ut handen, om de tog dem så okej, annars – inte en chans.

Och så råkade det vara så att Juventus ville ha Pavel Neved, som sprang fram och tillbaka för Lazio.

– Pavel var gud i Lazio. Ivana, hans fru, ville aldrig flytta från Rom.

När Cragnotti-krisen kom kom också möjligheten till förändring.

– De kallade in oss för att skriva på en lönesänkning, men Pavel kände direkt att allt inte stämde. På vägen ut sa han till mig ”ta mig till Juventus”.

– Moggi tog emot oss vid Coverciano, jag hade föreslagit att han skulle ta med sig en bra klocka. Jag fick vänta en halvtimme igen och drog. När han ringde sa jag ”Nu börjar förhandlingen”. ”Men du är galen! Vem tror du att du är?!” svarade han. Jag hade Real Madrid i bakfickan, men jag visste att Juventus var den ideala lösningen för Pavel.

– Jag och Moggi ville samma sak, men det sa jag inte. När jag återvände till Turin efter ett möte i Prag hade Moggi satt ihop en välkomstkommitté. Journalister, fotografer, supportrar; vi kunde inte gå tillbaka till Lazio längre. Ett lysande drag, jag förstod att jag hade att göra med en stor sportchef. Min reaktion? En ökning till. Moggi blev vansinnig.

– Jag fick ett samtal från Holland, min pappa hade blivit sjuk. Blodpropp. Han hade ramlat i hallen. Jag sökte upp Moggi och sa att det var take it or leave it.

FAS 3: KAKA FINNER MAKA.

– Det var så det ändrades med Moggi. När jag kom med Ibrahimovics DVD var han den ende som såg potentialen i spelaren. De andra brydde sig inte. Tack vare Luciano Moggi kom Zlatan till Italien. Idag är vi vänner och respekterar varandra mycket.

 

Det finns knappt två figurer i och kring den italienska fotbollen som fått mer skit, mer nedgörande omdömen än Mino Raiola och Luciano Moggi, helt enkelt eftersom de är bäst på ett spel som många försökt och försöker spela.

Var Moggi en gangster? En fifflare och fixare och fuskare? Naturligtvis.

Var han också en alldeles briljant direttore? Det kan ni hoppa upp och sätta er på.

/Simon Bank