Just nu roar jag mig själv med att läsa Carlo Ancelottis självbiografi ”Preferisco la coppa”, eller ”The Beautiful Games of an Ordinary Genius” som den heter i den engelska versionen.

Och just ”roar mig” är verkligen ett adekvat uttryck i det här fallet. Jag kan inte påminna mig om när jag senast läste en fotbollsbiografi där humorn är det bärande fundamentet (”Daft as a Brush” med Gazza?). Ancelotti tar med sig läsaren genom sin karriär, men på gott och ont illustrerar han sin resa genom lustiga anekdoter snarare än rubriker och konflikter. Och han relaterar precis allting till mat, middagar och sin egen oändliga aptit.

Såhär inleder han boken, såhär lyder dess allra första rader:
”En enda gång i mitt liv har jag känt att jag behöver en psykiatriker. Jag tittade på Jurij Zjirkov, men allt jag kunde se var ett revbensspjäll. Perfekt grillat, saftigt, rökigt, medium rare. Jag tittade honom i ögonen, och plötsligt var jag utsvulten. (…) Jag har svullat i mig allt tänkbart genom hela mitt liv, men aldrig tidigare hade jag fått hungern väckt av en fotbollsspelare. Nu hade jag utvecklat en konstig ny aptit. Kanske hade den något att göra med gaffeln som flög rätt mot hans ansikte, efter en bana som – det måste jag säga – hade en viss elegans, ballistiskt perfekt. (…) Jag stirrade på den, som frusen mitt i luften. Graciös, på sitt sätt. Den roterade medan den flög, den trotsade gravitationens lagar, likt en precisionsmissil, en väldigt smart bomb. När den nådde slutet av sin bana saktade den ner och ändrade riktning, som en fotboll sparkad av en engelsman. Och i precis det ögonblicket såg jag min syn. När det kommer till mat och ätredskap är min hjärna en enkelriktad gata som leder till min mage. Associationen var omedelbar och organisk: gaffel=stek. Jag log, och för ett ögonblick var jag den lyckligaste mannen i rummet”.

Sa jag att det var en ovanlig fotbollsbok? Jag rekommenderar den varmt.

***

Men varför tar jag då upp det här precis just idag? Jo, för att Ancelotti bland mycket annat berättar om den där gången han tog med sig sitt Milan till en Champions League-match i Madrid som egentligen inte betydde sådär oerhört mycket.

Milan var redan så gott som klara för avancemang, och på matchträningarna experimenterade Ancelotti med några reserver i elvan. Då tog Adriano Galliani – vd för Milan – honom åt sidan för att förklara ett och annat. Ancelotti själv beskriver det som att han fick en lektion i…

…geografi:
”Vi är i Madrid.

…historia:
”Den som vinner här blir ihågkommen i alla tider”.

…religion:
”Estadio Santiago Bernabéu är ett tempel, en helgedom”.

…och filosofi:
”Makt handlar om övertygelse, och jag är djupt övertygad om att du fattat det här fel”.

Ändå framhärdade Ancelotti med sina reserver, och förlorade följaktigen också med 3-1. Galliani hade en ytterligare sak att säga: ”Vi är AC Milan. Glöm det aldrig”.

Sensmoralen är inte direkt subtil, men i alla fall. När det nu är matchdag spelar det egentligen mindre roll att Zlatan, Ronaldinho och Robinho alla ska tillbaka till Spanien, det är underordnat att båda de här klubbarna kommer gå vidare från gruppen oavsett resultat – det är likafullt Real Madrid mot AC Milan i matchen mellan den europeiska fotbollshistoriens två mest framgångsrika klubbar.

Det är – kort och gott – det enda som egentligen betyder något.

/Erik Niva