Fuerza mineros, indeed.

Jodå, det var fotbollsramsor som sjöngs ovanför gruvan, och när Omar Reygadas, ledare för ett av arbetslagen, kom upp till sin familj bland alla chilenska ballonger och flaggor drog han fram en egen flagga.

Jodå. Colo-Colos. Som ett minimalt PS till ett fint inlägg. BBC gjorde en dokumentär med familjen Reygadas, från sorg till flaggviftande lycka. Lyssningsvärd.

Men det var nu inte utsatta grupper i ett hopplöst, klaustrofobiskt läge långt, långt under jord jag skulle skriva om.

Eller… det var det kanske.

Nyhetsflödet runt Liverpool FC följer ni bättre på annat håll. Ni vet vad vi tycker och tänker, om LFC och om värden och den moderna fotbollen. Så ursäkta ett annat spår är ni snälla. Dagen efter Hollands-slakten på Amsterdam Arena travade jag iväg till Stedelijk-muséet för en snabbtur genom deras temporära utställningar (själva huvudmuséet byggs om och öppnas igen nästa år). De fokuserar på installationer och koncept, rätt mycket jag i ärlighetens namn hade väldigt svårt för, men det fanns ett par undantag.

Luoise Lawlers metakonstverk/genuspolitiska ljudinstallation Birdcalls, Lucia Nimcovas Exercise, en rörande varmhjärtad studie av stat, kroppsminne och kontext (hon har bett åldringar minnas sin barndoms sovjetiska gymnastikövningar) – och så en holländsk videofilm från Liverpool

Rineke Dijkstra, konstnären, gillar Liverpool. Hon gillar människorna där, vänligheten, deras tradition av berättande. Hon har använt Liverpudlians i flera olika verk, men det här var första gången jag såg hennes video I See a Woman Crying.

Jag var i Liverpool 2008, när stan var Europas kulturhuvudstad och LFC spelade kvartsfinal i Champions League (de slog ut Arsenal). Jag hann med en snabbrunda på Tate-muséet, och en del i deras verksamhet handlar om att låta barn närma sig konst på ett otvunget och lekfullt sätt. Rineke Dijkstra använde det till att klippa ihop ett verk där en skolklass, med skoluniformer och allt, sitter framför Picassos Gråtande Kvinna och berättar vad de ser, vad de tänker, hur de funderar.

No Woman, no cry.

Kameran är rakt framför dem, filmar dem i halvfigur när de sitter och scousepratar rakt ut, om den där kvinnan på bilden, och det är rasande rart alltihopa.

Eftersom de pratade som de pratade, och eftersom de hade röda små slipsar och vita skjortor (och eftersom jag har en form av hjärnskada) så kunde jag inte låta bli att associera till LFC.

Och här någonstans känner jag att jag är redo för en öppen fråga: Visst finns det ett specifikt Liverpool-utseende? Som möjligen kan finnas i Yorkshire eller så också, men som jag knyter extremt tydligt till Liverpool. Ni vet. En sorts plågad uppsyn, en rynkad panna, det ser ut som att man konstant har vinden eller ljuset i ögonen?

Är det genetiskt? En kulturellt betingad uppsyn? Eller något helt annat?

En dag en höst när Liverpool plågas mitt i sina berättelser, mitt i sitt sociala hjärta, med några timmar kvar till ett derby, så kan vi väl kontemplera över det lika gärna som något annat.

/Simon Bank