Det var måndag förmiddag när Jamie Carragher lämnade sjukhuset i Liverpool. Hans Nicola hade gått två veckor över tiden, och Carragher visste att hon skulle föda parets första son inom några timmar.

Ändå åkte han. Liverpool hade match nästa kväll. Basel borta.

När han kom till flygplatsen skakade lagkamraten Danny Murphy på huvudet.
– Du borde åka tillbaka till sjukhuset, Carra.
Men Jamie Carragher lyssnade inte. Han flög till Schweiz för att spela fotboll.

Nästan exakt då laget kom fram till spelarhotellet i Basel föddes James Lee Carragher genom akut kejsarsnitt.
– Nicola delade en avdelning med alla andra nyblivna mödrar. Det var inte så att hon använde mitt namn för att få extra uppmärksamhet genom att vara tillsammans med en Liverpool-spelare. Hon såg hur alla andra makar och pojkvänner kom dit, en efter en. När någon frågade henne var pappan var så sa hon bara att han var borta. Hennes mamma sa åt henne att sluta säga så, eftersom hon tyckte att det fick det att låta som om jag satt i fängelse, skrev Carragher i sin självbiografi.

Liverpool fick bara kryss i Basel – 3-3 – och åkte därigenom ur Champions League. När slutsignalen väl tutats började det gå upp för Carragher hur han egentligen hade valt och prioriterat.
– Jag skäms för att säga att jag satte min professionella lojalitet  framför min familjelojalitet. Jag är fortfarande skyldig Nicola en massiv ursäkt. Jag svek henne rejält. Min besatthet av fotboll påverkade mitt omdöme. Det finns inte en chans att jag skulle ha satt mig på det där planet innan James föddes.

Carra. Son. Rafa.

***

Jamen… Hallå där, folk och fä. Efter nästan ett år av upphackad föräldraledighet tänkte jag att det kanske var läge att börja blogga lite igen, och då var det minsann det här ni fick.

Ämnet har ju visserligen aktualiserats genom Anders Svenssons stundande födsel och tragedin som drabbade Mohamed Bangura – men med alla de här nya livspusselsperspektiven jag numera knallar omkring med förblir jag ändå förundrad över att det inte påverkar toppfotbollen mer än det faktiskt gör.

Varje vecka spelar tusentals unga män i den allra mest föräldraföra åldern fotboll på de stora arenorna. Varför är det inte vanligare att någon av dem tvingas utebli – eller väljer att avstå – på grund av en annalkande födsel eller ett familjeliv som helt enkelt inte går ihop?

Jag känner ju givetvis redan till svaren på de här retoriska frågorna – spelarna backas upp av självförsakande partners, gynnas av få arbetstimmar och verkar i ett sammanhang där det är socialt vedertaget att lämna barnuppfostran till någon annan – men har ändå svårt att få det att gå ihop.

Jaja, det om det, för nu. Jag har inte för avsikt att förvandla det här till ännu en sådan där bekräftelsetörstande pappablogg, utan behövde bara ta mig in i matchen igen genom att spela enkelt i början och slå den självklara passningen först. 

Nu är det visst landskamper på gång. Och grejer. Business as usual. Show shall go on.

/Erik Niva