Det finns smällar och det finns smällar. Sverige vaknade idag lite lätt rodnande efter en utklassning i Amsterdam. Serbien vaknade med total skam. Det där laget som vi gillade i VM, som vi delade hotell med, som vi såg lira pingis och inomhusfotboll, med den charmige Krasić och alla de där kvalitéerna – igår hamnade de så långt i bakgrunden att de inte syntes. Längst fram stod maskerade män och kastade eld.
– De här människorna representerar inte det serbiska folkets känslor eller beteenden. Vi skäms och vi är ledsna, meddelade Serbiens Italien-ambassadör.

Ni har sett bilderna av hur Ivan Bogdanov grips av italiensk polis, ni har sett heilandet på läktarna, de otäcka bilderna av Bogdanov på staketet, med en tång i handen och rånarmask för ansiktet – och ni har sett de hjärtskärande bilderna av en gråtande Stanković.

Tvåtusen serbiska ultrás gjorde resan till Genua. Femtio greps. Serbien riskerar att kastas ut ur kvalet.

Och kvar står vi och undrar, som alltid: Varför?

Det fanns, det förstår alla, inga sportsliga grunder till kravallerna. De började före matchen, de var till för att stoppa matchen. Före matchen misshandlades Vladimir Stojković, reservmålvakten, så att han darrade. Det var också den enda vidrighet som egentligen hade med fotboll att göra, om än avlägset. Stojković misshandlades och hotades eftersom han tagit det förbjudna steget, när han lämnade Serbien spelade han för Crvena Zvezda, när han kom tillbaka i år gick han till Partizan.

Hoten har haglat sen dess, igår omsattes de i iskall handling.

Stojković darrade och grät och sa att han var rädd för att återvända till Belgrad.

Men resten… det var politik.

Dels fotbollspolitik. B92 citerar journalisten Slobodan Georgijev, som försöker förklara varför det som hände kunde hända.

– Först och främst handlar det om stämningen efter VM, konflikten mellan Radomir Antić (förre förbundskapten) och Tomislav Karadžić (förbundsbasen) som gick överstyr. Det var tydligt i media hur hela kampanjen kom till för att sparka Antić och det var brutalt.

Och utöver fotbollspolitken – den andra politiken.

Den brända albanska flaggan, ramsorna om ”Ubi, ubi, Šiptara”, ”Döda, döda albanerna”. Nazismen, nationalismen, en tatuerad kriminell som Bogdanov.

Alla som undrade ”varför förstör de för sitt lag? Förstår de inte att det förstör hela chansen till EM-spel?” så är svaret att de visste exakt vad de gjorde. Naturligtvis. Idag har statssekreteraren Slobodan Homen uttalat sig, och han drar raka streck mellan det som hände i Genua och det som hänt på hemmaplan, när serbiska huliganer utfört hatattacker mot exempelvis Pride-festivalen i Belgrad. Extremhögern i Serbien har kritiserat Boris Tadić, presidenten, för att ha försökt skydda Pride, och Homen menar att de politiska motståndarna utnyttjat fotbollshuliganismen för att nå sina syften.

I det här fallet, menar han, handlar det om Europa.

– Det är tydligt att någon vill visa att Serbien varken är redo eller moget för att bli en del av Europa, säger Homen till TV B92.

Det vanliga hatet mot USA, det obefintliga förtroendet för Europa, det öppna såret Kosovo, alla de trasiga resterna efter ett krig – i kontrast med ett land som försöker närma sig omvärlden igen.

Stanković grät. Han var inte ensam.

/Simon Bank

PS. Och nej, det här är inte kommentatorsfältet där man kallar folk för könsord eller drar upp en gammal hatisk serb-kroat-diskussion. Har aldrig varit, kommer aldrig bli. På förekommen anledning.