Jaha. Kul.

Manchester United gör 2–0 på Tottenham, och jag orkar inte ens säga något om Mark Clattenburgs fullkomligt horribla icke-domslut vid 2–0. Det är bara så svagt, ett så uselt yrkesutövande, ett mord på allt vad rättvisa heter, det är det mest pinsamma domarögonblick som Old Trafford sett sen… ja, sen Mark Clattenburg dömde den här matchen senast.

Vi kan diskutera Nanis ansvar, det genuint amoraliska i hans agerande, men det kommer att göras precis överallt. Han borde väl inte gjort så – men Clattenburgs team borde definitivt ha sett det.

Det om det.

Även om det var en match som hade kunnat gå åt andra hållet, så var det förstås ingen slump att den inte gjorde det.

United ägnade sig mest åt hantverk, briljerade inte ett dugg men gjorde sitt jobb i varje moment. El Chicharito högg på allt, med kvalité. Rafael var hyperuppmärksam på vad en rätt blek Bale hade för sig, Fletcher, Park och Carrick var bara kompetent kontrollerande i största allmänhet.

Men de gjorde inte 1–0 av det skälet.

De gjorde 1–0 eftersom Tottenham är det enda lag i engelsk fotboll som tycker att det är skönt att få hörnor och frisparkar mot sig ”för att då kan man vila lite”. När Nemanja Vidić murders ya så kan man tänka att det beror på att Spurs mittbacksroulette den här hösten lett till att de har svårt för samspelet i den här sortens situationer, men det är helt enkelt ingen relevant förklaringsmodell. För Tottenham försvarar inte på fasta. De har inte gjort det på evigheter.

2–0. van der Vaart skadad. Domarskandal. Bale i tveksam form. En lördag till i livet.

När nu matchen blev som den blev så kan vi lika gärna titta på det som föregick den.

Även om jag har svårt för Benoit Assou-Ekottos sätt att se på fotboll som vilket jävla kneg som helst så betyder ju inte det att jag inte gillar hans ambition att därigenom också se på fotbollsvärlden med nyktra ögon.

Det var alltså intressant och skönt att läsa den där intervjun i franska supermagasinet So Foot (ett av världens klart bästa fotbollsmagasin) där han pratade öppet och friskt om sitt liv som fotbollsspelare.

– Hela problemet med fotbollsspelare är att de tar sig själva på allvar. Vi sparkar runt en boll och tjänar 100 000, 200 000 eller till och med 300 000 euro i veckan. Vi förbättrar inte världen, det är inte så att vi uppfunnit varmvattnet. Vi sparkar bara en boll.

– Jag är inte i samma värld som de flesta andra som håller på med fotboll. Jag gillar verkligen inte den här världen.

– De här människorna gav mig inte mat, de födde mig inte, och mitt liv kommer inte att förbättras av att jag går på nattklubb och häller i mig champagne.

– Jag föredrar att hålla på spelare som Deco, som använt sin berömmelse till att åka hem till Brasilien och syssla med välgörenhet. Dessutom gillar jag spelare med temperament, som Edgar Davids. När jag kom till Spurs var vi på varandra ute på planen, en massa förolämpningar, eftersom vi inte var sams. Men efteråt sa vi ”hej” till varandra som män.

Assou-Ekotto sa många bra saker i den där intervjun. Han sa dessutom ett par saker om Wayne Rooney:

– Trenden i fotboll just nu är att så länge som du inte ligger med prostituerade så är det okej, då är det ingen stor grej. Wayne mår inte så bra och det är hemskt för hans fru att veta att han haft en relation med en prostituerad. Han träffade samma tjej i sju månader.

Och det är här det blir intressant. Det där citatet blåstes upp stort av the Sun, som i dagens tidning konstaterade att ”tajmingen för Assou-Ekottos utspel – inför Spurs match mot Manchester United – kunde knappast varit värre”.

Det intressanta? Det mediekritiskt relevanta?

Att Assou-Ekotto gav den där intervjun för nästan två månader sen. Att den publicerades i So Foot-numret som funnits i franska butiker i snart en hel månad.

Tajming var ordet, sa Bull. Bull var ordet, sa Bill. Nu ska jag starta en ny facebook-grupp och zooma in Serie A istället.

/Simon Bank