Så här är det: Jag har alltid haft väldigt svårt för dem som tror att matcher kan analyseras bara genom värdeomdömen om olika spelare: ”Han var bra, han var dålig, han var jättedålig, alltså vann lag A mot lag B”.

Fotboll är inte så enkelt. Det finns alltid galgar och mönster som skelett under de där individprestationerna, det är bara i undantagsfall man kan förklara matcher sådär enkelt.

I kväll såg jag Real Madrid klä av Milan på en kvart.

En undantagsmatch.

Jag har ägnat större delen av den här hösten åt att svära över Gianluca Zambrotta, som helt enkelt slutat vara Zambrotta för flera år sedan. Ställ honom mot Marques en regnig lördag i Parma så kommer han se gammal ut. Ställ honom mot Cristiano Ronaldo så… kommer han att se i det närmaste död ut.

Eftersom Milan inte är Inter och eftersom Allegri inte är Mourinho så ville de spela den här matchen, med sina offensiva utgångspositioner och sina kreativa intentioner. Det är mycket möjligt att de hade kunnat ha ett bra anfallsspel, men eftersom de var så långt, långt efter i sitt försvarsspel, i sin press, i sin fart, så var de aldrig i närheten av att kunna försöka.

I veckan gick Ronaldinho ut och besvarade den kritik som riktats mot honom i höst. Han fick en fråga i Corriere dello Sport och svarade:

– De blir bara arga eftersom jag gör allt det där jag gör, utan att springa…

Precis så såg det ut när matchen rullade igång på Bernabeu. Det tidiga försvarsspelet fanns inte, så Zambrotta hamnade gång på gång ensam mot C-Ron – och den kampen förlorade han alltså med 100–0. Real Madrid kunde avsluta från tio, femton meter flera gånger om, och även om målen kom på en uselt murad frispark (Ibrahimović och Seedorf har varit med lite för länge för att vrida sidan till när de murar, no?) och ett självmål (Özil, via Bonera) så var det absolut ingen slump. Milan sjönk i sitt försvarsspel, gång efter gång – och släpper man in det här vita laget till 30 meter utan att ens tänka på press så kommer man att förlora.

Mindmaster Mou har fått skit så här i början, men alla ser väl att han gjort ett fantastiskt arbete? Han har sänkt snittet för insläppta mål med 60 procent sen i fjol, och nu börjar det hända saker i offensiven också – och allt det här innan vi ens är inne i november.

Milan? Det är klart att de saknade Thiago Silva, som är så fenomenalt lugn och fin i sin fotboll, men jag vidhåller att de inte har vare sig ytterbackar (vare sig defensivt eller offensivt) eller ett mittfält (defensivt) för att kunna hävda sig mot de allra, allra bästa redan i år.

Och jo, Real Madrid ska vi nog räkna dit.

•••

Zlatan Ibrahimović? Nä, det var ingen match för Milans anfallare det här. Pato störde en del med sina kvicka fötter, men Zlatan rörde knappt bollen efter paus, och när han rörde den blev det inte bra.

•••

Annars?

Arsenal ran red riot, och även om vi vet att de kan vara just så där imponerande på rätt kväll så är den här sortens målkalas mot Sjakhtar något väldigt speciellt. Ukrainas finest har alltså inte släppt in fem mål i en tävlingsmatch på åtta år.

Och Jack Wilshire… han är på riktigt, va?

•••

Dessutom: Lite gulligt att just Eduardo fick göra det där empatimålet för Sjakhtar på slutet.

•••

Från Rom, två saker att slå fast om ni nu trodde att allt ändrats den här hösten:

Roma är fortfarande riktigt illa ute. Inte ens en gammaldags silenzio stampa räddar dem imorgon.

Och det finns fortfarande bara en Francesco Totti som slår den här sortens passningar.

•••

OM tog sista chansen, och de har verkligen förtjänat den. De hade 23–4 i skott mot Spartak – och förlorade med 1–0. De hade 15–13 i skott mot Chelsea – och förlorade med 2–0.

Nu är de med, trots allt – och trots att Spartak faktiskt oroade Chelsea en hel del före paus.

•••

I det stora hela så börjar det se rätt tydligt ut. Ajax skaffade sig chansen, men måste slå Milan eller Real Madrid, och det gör de inte. Braga sölade bort sin chans hemma mot Sjakhtar och får det tufft.

De enda som tog ett steg mot stupet i kväll var Roma.

Och de har redan stirrat ner i den där avgrunden ett tag.

Simon Bank