1994 gick Nobelpriset i litteratur till Thomas Ravelli japanen Kenzaburo Oe. Det var den där sortens val som fick människor som inte känner till författare att rasa över att en författare de inte kände till fick världens finaste litteraturpris. Det händer varje år som inte Astrid Lindgren eller Bob Dylan, eller åtminstone Camilla Läckberg får priset.

Oe var, hur som helst, en författare som inte ens hade landat på de svenska kultursidornas allra mest inrökta pulpeter. Ett asiatiskt författarskap, en annan kanon.

Jag jobbade då under en av de finaste chefer jag haft. IFK Norrköping-, Manchester United-, Willy Kyrklund- och ung-svensk-litteratur-supportern Stefan Eklund. Han var, som jag minns det, hyfsat ny på posten som kulturchef på Borås Tidning, en miljö där det inte riktigt tillhörde veckans femtio första punkter att ge sig på obskyra japanska författare.

Men Stefan hade läst Kenzaburo Oe.

Han var därför en av de extremt få som snabbt och stringent kunde ge en analys av den färske nobelpristagarens livsverk, och de som undrade hur i hela världen han lyckats fastna för Oe hade kunnat få en väldigt prosaisk förklaring, även för att handla om prosa.

1967 gav Kenzaburo Oe ut en roman med titeln ”Tid för fotboll”. Stefan hade sett titeln, naturligtvis läst boken, och tog det vidare därifrån. Nu är han – efter en tid som kulturchef på Svenska Dagbladet – nybliven chefredaktör för Borås Tidning. De kunde inte fått en bättre.

Ja, och efter den öppningen så förstår ni ju att jag tänkt fylla i luckorna efter etablissemangets tröga tuggande kring dagens man, Mario Vargas Llosa. Om jag läst honom? Tror ni att jag hade väntat ända hit med att berätta det i så fall? Däremot har jag ju greppat, inte minst tack vare my homegirl Americas inlägg här, att det är ett kontroversiellt och konservativt val.

Andra reder ut det där, här tar vi i vanlig ordning upp luckorna i svenska mediers rapportering.

Mario Vargas Llosa gillar ju fotboll. Eller, han älskar fotboll.

Han växte upp med El Cañonero Lolo Fernández, en av Perus allra största fotbollshjältar, som idol och har hela sitt liv varit en hängiven supporter till Fernández klubb Universitario. Han såg dem första gången 1946, när han var tio år gammal, och när Nobby Solano förde ”La U” till titeln i vintras efter att ha sänkt arvfienden Alianza Lima så var Vargas Llosa där och firade.

Hade jag vetat det här för en vecka sen hade jag läst en av de där reaktionära bokjävlarna också, och då vet ingen var Simon Banks karriär hade tagit vägen.

Stolpe ut. Igen.

/Simon Bank