Det mest underhållande med det så kallade psykkrig som föregått matchen ikväll är ju att fejden mellan Zlatan och Rafael van der Vaart faktiskt är på riktigt, för en gångs skull.

Visst har väl känslorna slipats ner med åren och avstånden och visst göms de ju under något lager diplomatisk fernissa numera, but make no mistake about it. Under Ajax-åren var det här en kvalitetsbeef som kvalat in på listan över fotbollsvärldens bästa inbördeskrig.

Och – som av en händelse – här har vi då också listan på just fotbollsvärldens bästa inbördeskrig. Ingen rangordning, inga anspråk på fullständig täckning. Bara en genomgång av tillfällen då det sedvanliga omklädningsrumsgnabbet gått över gränsen till långvarig vendetta.

Tommy Smith och Emlyn Hughes
Gruffet kom igång när Bill Shankly fick för sig att ta kaptensbindeln ifrån hårdingen Tommy Smith, för att istället ge den till Emlyn Hughes. ”Jag hatade honom”, recenserade Smith. ”De enda vänner han hade var såna där tygdjur han fick köpa i nöjesfältens automater”. Någon annan anledning till att Smith var sur, något bortom kaptensfrågan? Jo, tydligen var han ilsken över att Hughes aldrig tog in några rundor på puben. 

Michel Platini och Jean-François Larios
Föregångare till käbblet mellan John Terry och Wayne Bridge. Inför VM 1982 kom omklädningsrummets privatspanare fram till att den målfarlige mittfältaren Jean-François Larios haft en affär med sjävaste Michel Platinis fru. Kontentan? Larios petades ur VM-truppen, Frankrike gick till semifinal. Den här sortens triangeldraman finns det dussintals av inom fotbollsmytologin – mest känt är kanske påståendet om att Howard Wilkinson knuffade Éric Cantona till Man United eftersom han haft en romans med Lee Chapmans partner – men ytterst få av dem blir någonsin bekräftade.

Lothar Matthäus och Jürgen Klinsmann
Av alla tyska storfejdare är det fan frågan om inte nyblivna bulgariske förbundskaptenen Matthäus är den allra främste. Mest innovativt var gruffet med Klinsmann, då Matthäus slog vad med klubbdirektören Uli Höeness om att den där blonde bombaren som Bayern München hade på topp inte skulle göra fler än 15 ligamål under 1996-97-säsongen. Givetvis vann han även pengarna, då Klinsi stannade på prick 15. Men Matthäus var ju inte färdig med att skaffa fiender bland de egna lagkamraterna bara därför. När Stefan Effenberg gav ut sin självbiografi ”Ich hab’s allen gezeigt” hade han ett helt kapitel med titeln ”Vad Lothar Matthäus vet om fotboll”. Det bestod av en enda blank sida.

Ronald de Boer och Clarence Seedorf
Egentligen är det väl fel att peka ut två enskilda myterister som huvudmän på den kapsejsade holländska EM-skutan från 1996 – men ska vi nu ändå identifiera de två lägrens ringledare så får det bli dessa. Under matcherna blev det uppenbart för det blotta ögat hur Seedorf konsekvent letade andra alternativ för att till varje pris undvika att passa De Boer. När Seedorf sedan slog – och missade – den avgörande straffen mot Frankrike vände De Boer demonstrativt ryggen till.

Romário och Edmundo
När ett ego kommer i närheten av Romário finns två alternativ. Antingen finner de varandra – som ju faktiskt fallet osannolikt nog blev när Romário, Stoitjkov och Hagi samsades i Barcelona – eller så kolliderar de. Vasco da Gama var inte stort nog för både Romário och Edmundo, trots att de två tidigare varit vänner. Romário hängde upp en karikatyr av ”Odjuret” Edmundo på toalettdören på sin bar. ”En clown”, beskrev den förstnämnde. När Vasco sedan fick straff väntade sig Edmundo att slå den, som han brukade. Så blev det förstås inte – Romário snattade åt sig bollen à la Zlatan-Kim. Och missade.

Andy Cole och Teddy Sheringham
När Andy Cole debuterade för England byttes han in istället för Teddy Sheringham. ”Han är på väg av. Jag väntar mig en hand, ett ”Lycka till, Coley”, någonting. Jag är redo att skaka hand. Han ignorerar mig. Han ignorerar mig aktivt, av någon anledning jag aldrig förstått. Han går av”, beskriver Cole. När Sheringham sedan skriver på för Man United och blir klubbkamrat med Cole blir de två osams om vem som bär skulden för ett baklängesmål mot Bolton, våren 1998. Sedan pratar de aldrig med varandra igen, trots att de förblir klubbkamrater under ytterligare tre år då de bland annat vinner trippeln ihop.

Oliver Kahn och Jens Lehmann
Utnämnde jag tidigare Lothar Matthäus till den allra mest internintrigante tysken? Okej, måhända förhastade jag mig. Listan blir ju inte rättvisande utan några representanter för det tyska målvaktsskrået, och även om den här såpoperan tappade lite i stuns när de två försonades under VM 2006 förtjänar den ändå ett omnämnade för sin långvarighet.

Emmanuel Adebayor och Nicklas Bendtner
Genom åren har vi sett gott om exempel på lagkamrater som börjat slåss med varandra på planen (Le Saux mot Batty, Olmeta mot Sassus, Hartson mot Berkovic, Bowyer mot Dyer eller för den delen Mellberg mot Ljungberg), men i de allra flesta fall visar det sig till största delen handla om stundens-hetta-frustration som rinner av efter några dagar. Relationen mellan Adebayor och Bendtner såg annorlunda ut. De drabbade samman så att blodet rann på White Hart Lane – men därutöver avskydde de aktivt varandra under hela sin tid tillsammans i Arsenal. Att Adebayor till sist lämnade klubben berodde i hög utsträckning på att Wenger tog Bendtners parti.

Other nominees?

/Erik Niva