Inte för att jag visste om det, men helgens bästa fotbollsintervju förde faktiskt med sig en högkaratig koppling till mitt förra inlägg.

Xabi Alonso porträtteras i El País, och påminner om hur man faktiskt inte behövde titta längre än tvärs över omklädningsrummet på Anfield för att hitta en fotbollsspelare som resonerade annorlunda än Jamie Carragher när det var dags för barnafödande.

Våren 2008 skulle Liverpool åka ner till Milano för att spela Champions League-åttondel mot Inter. Avresan var en måndag. På söndag gick vattnet för Alonsos partner Nagore, som skulle föda parets första son. Dilemmat var i stort sett identiskt med det som Carragher stått inför, men den baskiske eleganten valde tvärtom och stannade kvar på sjukhuset i Liverpool, trots att det förutsägbart nog gjorde Rafa Benítez irriterad.
– Jag sa att jag kunde ansluta med ett senare plan ifall barnet hann födas, men då sa han: ”Jag kan inte vänta”. Han försökte aldrig tvinga mig att åka till Milano, för han visste nog att jag hade stannat oavsett.

Nuförtiden finns det ytterst få fotbollsspelare som osar stil och klass rättigenom på samma sätt som Xabi Alonso. Igår uppmärksammade han hastigt avlidne soullegendaren Solomon Burke på sin twittersida – där han för övrigt refererar till just Carragher som ”LFC-legend Carra-dona” lite längre ner – och när han diskuterar sin musiksmak i den där El País-intervjun berättar han om hur han gått från att dyrka Nirvana till att numera föredra Tom Waits och Neil Young.

Dessutom sammanfattar han sina år i Liverpool, och i en tid då de röda präglas av misstänksamhet mot utsockningar som kommer till Anfield utan att försöka förstå sig på klubben och staden visar Alonso prov på imponerande eftertänksamhet.
– Liverpool har fått sin karaktär från folket där; främst arbetare, tufft folk som fått lida mycket under Thatcher-eran, när varven och hamnarna stängdes ner. Hon skapade ett stigma som fortfarande finns kvar. Folk är vana vid att kämpa för det de tror på, och det är smittsamt. Jag trivdes väldigt bra där. Anfield är ett tempel. Det kan låta som en överdrift, men för mig är det den mest underbara arenan i världen.

***

En annan fotbollsman med klass har för övrigt nu fått det monument han förtjänar – igår avtäcktes statyn av den evighetsgröne Jari Litmanen hemma i Lahtis.

Så värst stilig var väl inte statyn – ”påminner mer om en 30-talsbrottare i för stora fotbollsshorts”, konstaterar Finlands störste Spurs-aficionado Christoffer Herberts i sin text i Hufvudstadsbladet – men huvudpersonens fåordiga tacktal höll i alla fall allra högsta kvalitet.
– Förhoppningsvis är statyn av hållbarare material än förebilden, muttrade Litmanen.

Egentligen ska jag såklart sätta punkt i och med det ugriska citatet, men i sammanhanget måste även nämnas att Litmanens liv just nu även håller på att filmatiseras. Mika Kaurismäki – storebrodern som kommit att bli lillebror till Aki – är regissör. Inspelningarna har minsann redan påbörjats. 

/Erik Niva