Den här gången finns inga undanflykter.

När italienska läktare tidigare sjungit den här sortens ramsor mot Mario Balotelli har det bruka heta att det egentligen inte handlat om rasism utan om provokationer, om det enklaste sättet att få den farligaste motståndarspelaren ur balans.

Inte idag.

När ett hundratal italienska ultras börjar sjunga ”Non ci sono neri italiani” (”Det finns inga svarta italienare”) omedelbart efter avspark gör de inte det som en tom provokation. När samma grupp senare vecklar ut en lång banderoll med texten ”No alla nazionale multietnica” (”Nej till ett multietniskt landslag”) gör de inte det för att störa någon motståndare.

Det här var inget annat än en organiserad, förplanerad öppet rasistisk demonstration.

Det gör inte italienare till rasister och det gör inte Italien till ett rasistiskt land – extremistgruppen var som skrivet bara ett 100-tal man stor – men det gör Italien till ett land med rasistproblem och dess fotboll till redskap för dessa.

•••

I en annan del av fotbollens Europa behövde en annan speciell pojke med afrikanska rötter inte ens två minuter på sig för att sätta sitt första landslagsmål.

Imponerande 2-0 för ett ungt Belgien borta mot Ryssland. Båda målen av 17-årige hypertalangen Romelo Lukaku – och en helt annan typ av historia. Där Ghana-födde Mario Balotelli ofrivilligt slitits med i de fascistvindar som blåser i Italien har Kongo-bördige Lukaku fått en helt annan symbolisk position hemma i Belgien.

För ett par månader sedan hade dokumentärserien ”De School van Lukaku” premiär i belgisk tv, och ska man försöka översätta avtrycket som den gjort så hamnar man väl någonstans i närheten av svenska ”Klass 9 A”. Het Sint-Guido-Instituut ligger i skuggan av Anderlechts hemmaarena, i ett av Bryssels så kallade problemområden. Det är en av Belgiens mest multietniska skolor, elever med drygt 75 olika nationaliteter, varav en alltså är Europas mest eftersökta tonårstalang. Under ett läsår har ett tv-team följt tillvaron på skolan, och fått ihop en varmhjärtad, ögonöppnande skildring av ungdomarna som växer upp i ett nytt Belgien – deras bakgrund och framtidsdrömmar, deras hopp och rädslor, deras liv.

Belgien är på många sätt ett land med större integrationsproblem än Italien – separatistiska Vlaams Belang är en politisk maktfaktor som hotar att slita nationen itu – men just den här hösten är det i alla fall ett land som inte känner sig hotat av att en ung, mörkhyad man spelar center i fotbollslandslaget.

•••

Ett uns av glädje kunde jag i alla fall krama ur matchen mellan Italien och Rumänien, tack vare reaktionerna från Azzurri-håll. Det var inga undvikande svepningar eller mumlande bortförklaringar den här gången – det var tydliga fördömanden av rasismen, starkt stöd för Mario Balotelli.
– Mitt kvitteringsmål var för Mario, säger Fabio Quagliarella.
– Det verkar som att vi gått flera årtionden tillbaka, tillbaks till de mörka tiderna, säger Federico Balzaretti.
– Italien har problem med rasismen. Vi får inte blunda för det längre, säger Alberto Aquilani.

Cesare Prandelli gjorde en demonstrativ poäng av att krama om Mario Balotelli extra mycket när han byttes ut. När han kommenterade banderollen gjorde han det med en fnysning.
– ”Nej till ett multietniskt landslag”? De är för sent ute. Italien är redan ett multietniskt land, och så länge jag är förbundskapten kommer alla med ett italienskt pass vara välkomna att spela för Azzurri.

/Erik Niva