Ni måste förstå var vi kommer ifrån.

Jag gjorde min första match på White Hart Lane 1991, för snart 20 år sedan. Det var precis där någongång vi upphörde att vara Glory, Glory Tottenham Hotspur, och förvandlades till en patetisk, identitetslös förlorarklubb istället.

Sedan följde en evighetslång period då vi mer eller mindre ständigt fäktade för att undvika nedflyttning. 1993-94 var första säsongen jag gick någorlunda regelbundet, och den våren var det bara en oväntad ryggen-mot-väggen-vinst borta mot Oldham (Vinny Samways och David Howells gjorde målen) som räddade vår Premier League-status.

Det tog drygt sex år och minst ett dussin matcher innan jag ens fick se oss vinna på White Hart Lane.

Coventry hemma? 2-0-förlust. Ipswich? Inte ens nära. Sheffield United? En oförtjänt poäng räddad av en Kevin Scott-nick på stopptid. Norwich? Torsk och torsk igen.

Under halvtidsvilan ikväll funderade jag ett tag på vilken som varit den allra lägsta punkten för mig på den här arenan, och kom snabbt fram till att det måste varit någon gång under 1997-98-säsongen.

Det var min första som säsongsbiljettsinnehavare. Jag hade gått ut gymnasiet, lämnat Sverige och hela mitt sociala sammanhang – i grund och botten enbart för att följa Tottenham. Det jag landade i var säsongen från helvetet. Under den hösten var man överlycklig över 0-0-kryss hemma mot Blackburn och Wimbledon. Normaliteten var betydligt värre. Jag åkte upp till Liverpool och såg oss förlora med 0-4. Släpade mig upp till Coventry. 0-4 där också. På White Hart Lane föll vi mot Derby County och Crystal Palace, utan att ens kunna låtsas att det var överraskande.

Så såg det mer eller mindre ut under ett drygt årtiondes tid.

Till sist landade jag ändå vid två kandidater för min lägsta punkt någonsin på White Hart Lane. En 6-1-förlust mot Chelsea är jävlar i mig inte att förringa, men klarar ändå inte av att konkurrera ut en Ligacupmatch mot Carlisle United i september 1997. Vi hade precis varit uppe i Leicester och förlorat med 3-0 – nu släppte vi in två snabba mål som gjorde att vi gick in i halvtidsvila i underläge mot ett av fjärdedivisionens sämre lag.

Värre kunde det inte bli, och värre blev det faktiskt heller aldrig. I andra halvlek lyckades vi krångla till oss en vändning, med mål gjorda av två superstjärnor som hette Neale Fenn och Paul Mahorn. Inte för att vi vilade spelare, utan för att vi helt enkelt inte hade några bättre. Trots segern buade White Hart Lane ut laget vid slutsignal. Tror för övrigt att det är enda gången någonsin jag varit med om att vi haft färre än 20 000 på arenan.

Då hade vi Ruel Fox eller Andy Sinton på vänsteryttern. Idag har vi Gareth Bale.

För mig kommer förmodligen alltid 5-1-segern över Arsenal vara det största jag sett på White Hart Lane – men det här var jävlar i mig det bästa jag sett.

För mindre än ett halvår sedan satt jag på Bernabéu i Madrid, och såg hur Inter vann hela Champions League. I det läget verkade det laget rätt och slätt omöjligt att göra mål på, knappt ens möjligt att vaska fram en chans mot oavsett om man hette Barcelona eller Bayern München. De var ett lag som verkade i ett helt annat fotbollsuniversum än det där jag brukade se Tottenham gnissla sig fram till en uddamålsförlust mot Charlton Athletic.

De stora pojkarna hade sin fotboll, vi hade vår – aldrig möttes de två.

När de två världarna nu kolliderat känner jag mig omtumlad på gränsen till förvirring. Vad var det som hände? Hur gick det till? De regerande Europamästarna kom till White Hart Lane och blev manglade sönder och samman av ett lag som helt enkelt var klart bättre. Gareth Bale och Aaron Lennon lattjade sig fram där Leo Messi och Arjen Robben strandat, Tom Huddlestone och Luka Modric hittade de passningar som Xavi och Schweinsteiger aldrig såg.

Är det alltså såhär det är att hålla på ett bra, framgångsrikt lag? Jag kan nog lära mig att leva med det, även om 25 år av nederlag innebär att jag kommer att behöva en hel del avvänjningsträning.

FC Internazionale – can we play you every week?

/Erik Niva