Som alla någorlunda regelbundna läsare av den här bloggen vet så har jag ett väldigt kluvet förhållande till Harry Redknapp.

Jag har fortfarande väldigt stora problem med hans syn på moral och hans tankar om hur en fotbollsklubb bör förhålla sig till sin tradition och sina supportrar – men samtidigt känner jag en enorm tacksamhet för de största framgångar jag varit med om under 25 år som Tottenham-supporter.

Förmodligen är det en slump, men inför vår största internationella match sedan 1984 låter han nu plötsligt också som en Tottenham-tränare ska göra, som en man som fått en insikt i vad Spurs-supportrar vårdar och värdesätter.

Inter är på väg. De regerande Europamästarna gästar White Hart Lane. Vi saknar fem av våra bästa, viktigaste spelare. Spelar ingen roll – We are Tottenham, from the Lane.

Harry Redknapp:
– It might make a wild ride for everybody, but we are at home.
– There is a feeling that attack is the best form of defence for us. We are an open team and I don’t have any option other than to pick an attacking team.
– I could leave Van der Vaart out and play with three central midfielders and be strong in there, but I would not do that. This is the way I have developed the squad. We have a go. If we don’t have a go, we will be unhappy.
– The key will be ripping into them on the flanks. I have two wingers that have to play and for me there is not a team that I can pick which is defensive. 

Det var den store Danny Blanchflower som formulerade citatet som ända sedan dess har definierat vår klubb: ”The great fallacy is that the game is first and last about winning. It’s nothing of the kind. The game is about glory. It is about doing things in style, with a flourish, about going out to beat the other lot, not waiting for them to die of boredom”.

Årtionden har gått, fyllts av förlustsäsonger som varit allt annat än ärorika – men när allting kommer kring förblir vi en naiv bunt romantiker som aldrig slutat tro på allt det där, som aldrig släppt tanken på Tottenham Hotspur som en speciell fotbollsklubb.

Ikväll har vi chansen att ge mening åt uråldriga ideal. This is it. Mot N17.

CHARGE!

/Erik Niva