En natt senare, ett par febergrader ner, så vafan… det är väl bara att ta tag i skyffeln igen och börja knega lite.

Det var ju en fin kväll, ändå. Marseille fick retroaktiv utdelning på alla sina chanser i CL, Gignac gjorde till och med mål med huvudet, vilket gjorde mig lite lycklig. Jag mainstream-valde att se Milan–Real Madrid, och en natt efter är det lätt att konstatera att det var en match för två bekräftelser och en akut fråga som växer sig större för varje vecka som går.

Jo, Real Moudrid är en löjligt stark maskin där han återigen lyckats hitta rätt kombination av cynism (är de pressade skickar Marcelo eller Ramos bollen ut från arenan) och briljans (C-Ron, Özil). Ja, Super-Pippo är sin generations överlägsne målskytt.

Men är verkligen Massimiliano Allegri Mannen för Milan?

Rätt svar på den frågan kan vi inte riktigt ta in förrän han fått – om han får – bygga sin trupp som han vill ha den, fullt ut. Men just nu undrar jag, faktiskt. Inte för att han är en dålig tränare, han är en fantastisk tränare som gjorde Cagliari till ett av Europas roligaste och bästa lag att titta på. Men det finns ett tematiskt problem när du plockar tränare från småklubbar och gör dem till tränare för storklubbar. I Allegri-fallet har alla ifrågasatt om han har det som krävs rent aura-mässigt.

Och det är relevant. Det är en oerhörd skillnad på att träna ett Cagliari, med i och för sig en galen spark-glad president, men ändå med ett relativt lugn och spelare som glatt springer genom väggen för att göra dig glad och sig själva stora – och att träna ett Milan med färdiga superstars som vill bli imponerade av dig innan de vill imponera på dig.

Men det är inte det jag menar nu. Det jag menar är att Allegri lite för ofta testar att spela Milan som om de vore Cagliari.

Ni vet hur det såg ut där? Åtta spelare som slet hjärtat ur sig defensivt och lågt, sedan ställde man om med blixtsnabbt kantspel och tre fräscha spelare som inte lagt all energi defensivt; trequartistan Cossu, anfallsparet Jeda och (världens snyggaste) Matri. Han gjorde både Cossu och Biondini till italienska landslagsmän under de där åren.

Då är den springande punkten: Var hamnar vi om vi lägger ut Milans elva över samma mall? Hur ser det ut då?

Vill Milan spela lika självuppoffrande lågt försvarsspel? Har Milan ett blixtrande snabbt kantspel? Har de en Cossu, som kan pendla mellan att vara kreatör och att ta ett defensivt ansvar?

Det är förstås ingen slump att matchen vände, för den gjorde det av fyra skäl. De uppenbara: att Pippo är Pippo, att Pepe ramlade, att domarna gjorde bort sig vid 2–1. Det nästan lika uppenbara: Att Ambrossini kom in, att Pato och Dinho gick ut, och balansen förändrades, blev mindre inriktad på brassebriljans och mer inriktad på stagad defensiv och tydlig rollfördelning.

För att ha råd med att spela tre spelare som i stort sett aldrig gör ett defensivt handtag (Pato och Dinho gör det inte av fotbollsmässiga personlighetsskäl, Zlatan gör det inte eftersom hans roll i den uppställningen blir att vara närmast mål) måste du vara världens bästa offensivlag. Och det är inte AC Milan 2010.

Och då är vi kanske tillbaka på statustanken om Allegri. Är han stark nog för att vrida om balansen, även om stjärnorna blir lidande? Eller får han tid och pengar nog för att förändra truppen så den passar honom?

•••

Jaja. Hur som helst: om ni undrar varför Pippo gjorde sina rekordmål just igår så fanns det förstås ett skäl till det, precis som det fanns ett skäl till att Mario Gomez gjorde hattrick för FC Bayern eller att Thomas Müller gjorde mål.

Gerd Müller fyllde ju 65, och med en bayers hattrick-man, en müllersk arvtagare och en Pippo i högform kunde han pensionera sig i lugn och ro. Med ett glas Müllermilch.

Så, nu ska jag läsa in mig på vad som hänt i den viktiga fotbollsvärlden, så hörs vi när vi ses.

/Simon Bank