Ett dygn har gått. Är det nu okej för er som inte håller på Barcelona att skriva om något som inte handlar om Clásicon? Söka en helt annan spelväg? Göra det som Yoann Gourcuff en gång kunde bättre än någon annan?

Under säsongen 2008-09 gjorde Yoann Gourcuff såhär. Och såhär. Och för den delen såhär. Han var nyckelspelaren som bar Bordeaux till sitt första ligaguld på ett årtionde, han var kreatören på väg att axla Zizous mantel i det franska landslaget.

2010 har han spelat ett 40-tal matcher för Bordeaux, Lyon och det franska landslaget. Han har bara vunnit ynkliga 30 procent av dem. Han har kostat Lyon rekordsumman 22 miljoner euro, men ligger just nu på en chockerande 151:a plats i L’Equipes betygsättning av spelarna i Ligue 1, med ett snitt på usla 4,73 av 10. Han påstås ha blivit utmobbad av de andra spelarna under VM-fiaskot, som kulminerade med att han blev utvisad mot Sydafrika. Han har blivit utvisslad vid återkomsten till Bordeaux.

Vad i hela skorstenen har hänt med en av hela världens mest lovande fotbollseleganter?

I Frankrike svallar givetvis dissektionsdebatten, och ett intressant inlägg i bloggen French Connection redogjorde häromdagen för bakgrunden. Den aspekt jag fastnat mest för är den om hur olika personer uppfattar Yoann Gourcuff som två totalt väsenskilda karaktärer.

Bland de som gillar honom är Gourcuff den perfekte fotbollstalangen, mönsterelven. Han är artig, välutbildad, elegant och estetisk. Han sitter på sitt lokala café på hörnet av Rue Jean-Jacques Rousseau, och enligt kyparen där ”läser han bara böcker, aldrig tidningar”.
– Varje dag kom han in en timme innan träningarna skulle börja och jobbade alltid hårt, säger Bordeauxs målvaktstränare Cédric Carrassso.

Bland de som ogillar honom är däremot Gourcuff bråkstaken, den stroppige ynglingen med attitydsproblem. Han är ”en konstig pojke”, enligt hans gamla Milan-tränare Carlo Ancelottis självbiografi, ”både egocentrisk och lite galen”.
– Yoanns problem var hans uppförande. Han skötte allt 100 procent fel i Milan. Han pluggade över huvud taget inte italienska. Han ville inte jobba med taktik. Han kom inte alltid i tid. Det var mycket som hände, men han vet mycket väl vad han gjorde, säger Paolo Maldini, som ju vet ett och annat om professionell inställning.

Nere i Italien finns ett par ofantligt begåvade brassar – Adriano och Robinho – som nu är inne på sina sista chanser vad gäller att inte kasta bort sin talang. Där har vi även ett par geniala strulputtar – Cassano och Mutu – som snart inte har så mycket tid kvar att skriva om sina slutomdömen på. Uppe i England har vi bland annat en Joe Cole som snart måste bevisa att han faktiskt kan blanda upp sin lyxförmåga med lite effektivitet.

Men nej, när vi nu närmar oss 2011 är faktiskt en snart 25-årig Yoann Gourcuff den spelare jag oroar mig allra mest för inför det nya året – blir det inte bättre än såhär skulle det innebära vår generations största talangvaskning.

Can the real Yoann Gourcuff please stand up?!

/Erik Niva