Madonna-derby i Milano, och Inter dyker aldrig ens upp för match. 85 minuter i underläge mot ett välorganiserat men sårbart Milan – en halvtimme av dem mot 10 man – och de blåsvarta förmår knappt ens skapa en enda vettig kvitteringschans.
– Jag gillade ingenting med den här matchen. Det är en sak att förlora ett derby, men problemet den här gången var att vi inte ens spelade fotboll. Det är något helt annat, och mycket mer allvarligt, mullrar nu Inter-magnaten Massimo Moratti.

Han är långt ifrån ensam om att vara förbryllad. Efter ett knappt halvår med Rafa Benítez tycks det inte finnas en enda människa i Italien som förstår vad den här spansk-engelske coachen egentligen ska vara bra för – och just det är också symptomatiskt för en helg då det blev uppenbart att även den globaliserade fotbollsvärlden fortfarande leder till kulturkrockar.

Medan Italien funderar över vitsen med utländska managers som inte heter Mourinho försöker England förstå sig på en italiensk coachmentalitet som går emot allt de vuxit upp med.

Med Chelsea på väg mot gårdagens chockförlust mot Sunderland så bytte Carlo Ancelotti ut lagets bästa målskytt Florent Malouda, ersatte honom med Salomon Kalou. Stamford Bridge buade.
– Jag hörde buropen när jag gjorde det bytet. Kanske gjorde jag fel, men det var så jag såg det från bänken, konstaterade Ancelotti efteråt.

Relativt sett var det ingen stor sak. Ancelotti har ett stort förtroendekapital, och även om bytet var oväntat gick det inte över gränsen till att bli fullständigt obegripligt. Värre var det för den andra italienske topplagstränaren i Premier League. När Manchester City jagade segermål mot Birmingham och Roberto Mancini bytte ut sin enda regelbundna målskytt mot en defensiv mittfältare – kulmen på en rad märkliga byten på sistone – sprängdes någon sorts vredesvall på Eastlands.
– What the fuck is going on, vrålade City-fansen när de buat färdigt över att Carlos Tévez ersatts av Gareth Barry.

Normalt sett är Mancini en tränare som gömmer sig bakom sin begränsade engelska för att ge oengagerande icke-svar på sina presskonferenser, men nu pressades han såpass hårt att han inte kunde låta bli att vara ärlig – och därigenom också intressant.
–  Är jag under press? Varför? För att fansen säger: ”Åh, du måste sätta in två anfallare”? Om ni vill att vi ska underhålla hade jag kunnat slänga in tre anfallare. Tror ni att det skulle hjälpa? Eller tror ni att laget skulle förlora balansen? Alla fans tänker såhär, både i England och Italien. Men om de tror att jag skulle kunna sätta in fyra anfallare och därigenom göra fyra mål… Nej, fotboll funkar inte så. Om det vore på det sättet skulle jag spela med tio anfallare.

Mancini har givetvis en poäng, men han missar flera andra – varav den viktigaste är just den fotbollskulturella skillnaden mellan England och Italien. Man kan bli kritiserad för defensiva byten i Italien också, men där finns ändå en helt annan taktisk förståelse för den typen av rockader. I England ses det fortfarande som en direkt provokation att ersätta en offensiv spelare med en defensiv när det behövs mål – och den absolut enda chansen att undvika ursinnig kritik för det är att se till att vinna matchen.

Roberto Mancini kommer allt närmare en shejkspark för varje torftig match hans lag spelar. Den största anledningen till det är att han är långt hemifrån, och vägrar anpassa sig till att reglerna är annorlunda i den här fotbollstraditionen.

***

Något mer lättuggat så här avslutningsvis? Okej, ni får en fransk brasseytter med god utdelning. I lördagsmatchen mot Nancy satte Wendel segermålet för Bordeaux. Något konstigt med det? Tja, för det första att han klart och tydligt använt handen för att boxa bollen mot mål – för det andra att den aldrig var särskilt nära att korsa mållinjen.

God utdelning.

/Erik Niva