Med tiden har jag ju etablerat några riktlinjer i mitt bloggande här. Inga överlånga inlägg, av hänsyn till läsarna. Inga inlägg på helgerna, av hänsyn till mig själv.

Men vafan, eftersom jag nu gått tre dagar utan en enda uppdatering – sorry ’bout that, det har varit såna tider bara – så är jag väl inte sämre än att jag kan göra ett undantag.

Som kompensation för tystnaden får ni nu 7500 tecken inrullade i ett inlägg, ännu ett sånt där reportage som publicerades på tidningen i går men aldrig lades ut på nätet.

For the Seasiders.

De reste sig ur spillrorna från de brustna drömmarnas stad.
Eller nej, de gjorde mer än att resa sig.
De flög rätt ut i Premier League-rymden, utan vare sig raket eller skyddsdräkt.
Nu flaxar Blackpool desperat för att slippa sjunka tillbaka ner i verklighetens vinter.

Står man inne i centrala Blackpool kan man faktiskt inbilla sig att man är i Paris.
För drygt 120 år sedan åkte stadens borgmästare ner till världsutställningen i den franska huvudstaden, häpnade över det nybyggda Eiffeltornet.
Fem år senare stod en kopia färdig uppe på den engelska västkusten.
Några mindre skillnader bara.
Till att börja med är Blackpool Tower inte ens hälften så högt som sin förebild.
Och där Eiffeltornet ligger inbäddat mellan en lummig park och den stillaflytande Seine-floden så kämpar dess engelska lillebror mot de regngrå stormvindarna som drar in från den irländska sjön och försöker förtvivlat resa sig ovanför några av Europas mest nedgångna nöjeskvarter.
Står man inne i centrala Blackpool kan man faktiskt inbilla sig att man är i Paris.
Det är man inte.

Måndagsmatch på Bloomfield Road. Givetvis blåser det styv kuling och regnar i sidled. Temperaturen ligger och pendlar några få grader ovanför nollstrecket.
– Welcome to a lovely, lovely night in Blackpool, ylar arenaspeakern entusiastiskt minuterna före avspark.
Gensvaret är massivt, och det är lätt att förstå euforin. För tio år sedan förlorade Blackpool med 5-0 mot Bury nere i fjärdedivisionen inför några få tusen lidande åskådare.
Nu är de uppe i Premier League, vinner på Anfield och spelar inför fullsatta läktare på en fräschrenoverad arena.
– Don’t wanna go home. This is the best trip, we’ve ever been on, sjunger hemmafansen i ren, pur lycka över Premier League-äventyret.
West Bromwich Albions tillresta supportrar verkar inte övertygade.
– I wanna go home. This is a shithole, I wanna go home.

Blackpool är en stad med en fasad och en helt annan verklighet.
Sällan mötas de två.
Bortanför tornet är folket här gränslöst stolta över sin vidsträckta julbelysning, som påstås vara den enda mänskliga skapelse förutom Kinesiska muren som syns från rymden.
Så är det förstås inte.
På stadens officiella hemsida påstås det att Blackpool är Europas näst största turistattraktion efter Vatikanstaten, att staden årligen lockar fler besökare än hela Grekland och att det finns fler hotellbäddar här än i hela Portugal.
Det stämmer naturligtvis inte heller – men det riktigt anmärkningsvärda är att det faktiskt har gjort det en gång i tiden.
En gång i tiden var Blackpool tveklöst Storbritanniens största nöjesstad. Under första halvan av 1900-talet var det den självklara destinationen för nationens semestrande arbetarklass. Över långhelgerna stängdes hela industristäder ner, och siste man släckte lampan innan han också hoppade upp på tåget mot nordväst.
Så sent som 1992 räknade man fortfarande in över 17 miljoner årliga besökare till staden, stränderna, nöjesfälten och pirerna.
Idag är den siffran halverad. Beläggningsgraden på hotellen är nere under 25 procent.
De som fortsatt komma till Blackpool är de fattigaste av de fattiga semesterfirarna, de som inte ens har råd med Ryanair-biljetter till familjen.
Över och medelklasserna – de som på turistbranschlingo sorteras in i kategori A och B – utgör mindre än fem procent av besökarna.
Den här måndagen är turistsäsongen över, höst på väg över i vinter och det är svårt att begripa varför någon någonsin skulle vilja komma hit.
Vädrets vrede väller in över strandpromenaden. Restaurangerna är igenbommade. Spelhallarna står tomma. De få affärer som håller öppet affischerar om ”cut-price fags” och ”bargain booze”.
Annat var det en solig söndag i slutet av maj.
Då var ”The Golden Mile” mer välfylld än på årtionden. Mer än hälften av alla stadens bofasta hade tagit sig ut för att hylla historiens mest osannolika Premier League-lag.
Det kanske inte var den största dagen i stadens historia – men det finns de som säger att det var det sista riktigt lyckliga kapitlet i berättelsen om en ifrånsprungen turiststad under avveckling.

När Blackpool tog emot Manchester City i mitten av oktober uppstod en talande situation. En enda spelare hos gästerna – Yaya Touré – tjänade ensam mer än hela hemmalagets trupp tillsammans.
Premier League har funnits i snart 20 år. Blackpool FC är den minsta klubb som någonsin spelat i den pengaglittrande divisionen.
Under fjolårssäsongen var spelarna tvungna att ta hem sina träningskläder och tvätta dem i sina egna maskiner. De startade den som nedflyttningskandidater i The Championship, med divisionens näst minsta siffror både vad gällde lönebudget och publiksnitt.
– När vi ändå nådde Premier League kändes det som att åka rätt ut i rymden, att landa på månen utan vare sig raket eller skyddsdräkt, beskriver anfallen Brett Ormerod, som spelat för klubben i alla de fyra högsta divisionerna.
På måndagen efter uppflytningspartyt ringde en Premier League-representant till Blackpool för att sammankalla ett möte med föreningens åtta avdelningschefer.
– Vi hade inte ens några åtta avdelningar, sannerligen inga avdelningschefer, berättar ordföranden Karl Oyston.
Oavsett om klubben nu åker raka vägen ut ur Premier League kommer de ändå att tjäna minst en miljard kronor på sejouren.
– Det har förändrat mina spelares liv, och det har förändrat klubben för all framtid. Vi brukade vara den där killen som stod med en smutsig mössa och en liten hund och sålde de hemlösas tidning. Nu är vi han som har vunnit lotteriet och undrar hur han ska lyckas göra av med alla pengar, säger färgstarke managern Ian Holloway.

Nu ser jag Blackpool besegra West Bromwich med 2-1 – vinna sin första hemmaseger i högstadivisionen på 39 år – och återta sin position på den övre tabellhalvan.
Det är en segerstinn Ian Holloway som kommer in i det lilla källarrum där presskonferenserna hålls på Bloomfield Road.
– Det är smått himlastörtande att tänka på var vi är i nuläget, men jag tycker att vi är ett väldigt bra lag. Och jag är väldigt stolt över hur vi spelar fotboll. Vi gör det på rätt sätt, med vårt passningsspel, även om vi måste vara lite smartare runt mål. Ni kan titta på hur Real Madrid passar – vi kan också klara det
En stunds konstpaus.
– Ni tror att jag är galen?! Ni kan skratta, men…
Jodå, journalisterna på plats skrattar.
– …jag menar allvar. Vi ska inte vara rädda för att sikta på Champions League här. En dag kan vi vinna Champions League. Resan dit upp är väldigt mycket kortare än den vi redan klarat av.
En gång jämförde Holloway sig själv med sin klubb:
– Vi ser båda bättre ut i mörker.
Blackpool FC är ett fotbollslag från illusionernas stad.
Ian Holloway har byggt hela sin mediepersona på att framstå som en gycklande clown, samtidigt som han internt aldrig beskrivs som något annat än en unikt entusiasmerande inspiratör.
Han har tvingats koka Premier League-trupp på en budget som väger lättare än Yaya Touré, men lyckas ändå knöla in sitt lags framtidsmöjligheter i samma mening som Real Madrid.
Medan de brittiska journalisterna nu försöker samla sig efter hansoväntade Champions League-utspel passar jag på att ställa en fråga. Den är inte särskilt väl formulerad – något standardiserat om klubbens betydelse för staden – men Holloway behöver ingen hjälp med att artikulera sig.
– Jag tror egentligen bara att du behöver gå ut från den här arenans fyra väggar för att förstå det. Vet du hur människor lever i kvarteren omedelbart här runt omkring?
Om inte annat kan jag läsa in mig. En manlig medellivslängd på 73,6 år, lägst i England. Andelen alkoholrelaterade dödsfall är landets högsta. Självmordsfrekvensen är åtta gånger högre än nationalgenomsnittet, och tonårsgraviditeterna 72 procent högre.
– Och vad kan vi göra för dem? Jo, vi kan ge de människorna en ny sol – en skinande orange fotbollssol. De är precis på väg in i en vinter som är mörkare än på många andra platser. De behöver den.

/Erik Niva